Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1869, sida 2

-) det MELVIN VIA Al DILLYCL banken, när kursen gör en sådan affär lönande, är ej blott en fullkomligt legitim affär, utan en transaktion, hvars underlåtande vittnar om brist på affärsskicklighet och insigter. Köpmannen eller bankiren, som härmed ser sin egen fördel till godo, gagnar dermed tillika det allmänna, å samma gång han upprätthåller det ättstillstånd, som bjuder 1 första rummet — staten att betrygga eganderätten i landet, för hvilken myntvärdets stabilitet är ett af de aldra vigtigaste momenter. Vi hafva erinrat vidare, 3) att riksbanken, likasom hvarje annan gäldenär, är ovilkorligt förpligtad att bonorera sina skuldförbindelser, d. v. s. inlösa sina skuldsedlar, utan alla svärigheter eller trakasserier. Vi tillägga, att det angår icke riksbanken eller någon annan, huru fordringsegaren sedermera använder sina medel, om han exporterar eller nedsmälter sina specier, eller om han enaner dem i sin kassakista. DX gäller för banken endast att göru rätt för sig, och detta på ett homett vis. när man liqviderar stora belopp i småmynt, likalitet som det i det enskilta affärslifvet anses rätt honett, att liqvidera 100-tals Det sednare sker icke, riksdaler i kopparmynt, oaktadt tull liqvid dermed erhålles. Men ännu värre är det, om man derjemte ger förslitet mynt; här. torde äfven den juridiska rätten vara för nära trädd. Enligt lagen är nemligen riksbanken , ovilkorligen skyldig att inlösa sina sedlar med svenskt silfvermynt , efter deras lydelse. Och lydelsen är att sedlarne skola inlösas med 00 riksdaler i silfver (d. v. s. silfverriksdaler) eller 00 ort tolflödigt mymtadt silfrer. Det förslitna mynt, som icke innehåller behörig vigt tolfödigt silfver, är alltså icke laglig liqvid. Andtligen erinra vi om hvad en aktad insändare i ämnet yttrat, 4) att uttagning af silfver ur riksbanken verkar, i fråga om bankens sedelutgifning m. m, icke annorlunda än försäljning af en vexel på motsvarande belopp. Det är då rätt kuriöst, att ingen fäster afseende å när riksbanken försålt en sådan anvisning på sitt silfver i Hamburg, men förfäras högligen, när samma belopp blifvit uttaget ur bankens hvalf. Aro, såsom det måste erkännas, dessa enkla satser ovederläggliga, så måste man i sanning häpna öfver att, ännu i dessa dagar, förnimma hurusom en tidning, hvilken dock gör anspråk på aktning, kan ara nog cynisk, att icke blott försvara iksbankens klandervärda beteende att traassera sina gäldenärer, utan ock uppmana honom att dermed fortfara, ogillande återgången till en bättre bana såsom en svaghet. Det är Dagl. Alleh:a, som i en artikel af sistl. Måndag, predikat en sådan moral, dock utan att hafva i minsta mån sökt vederlägga de framställningar, hvarigenom halten af denna moral bör hafra blifvit tydligt ådagalagd. Allt hvad tidningen kan anföra i den delen är, att en föga talrik majoritet vid riksdagen 1868 förskonade riksbankens styrelse från den anmärkning bankoutskottet riktat mot dess ifrågavarande förfarande, en majoritet nemligen i andra kammaren, hvarest det var lätt att få allting godkändt, ssom ansågs hafva varit riktadt mot hr ! Wallenberg. Att betrakta en sådan majoritet såsom råttsyrund torde i allmänhet I vara en vådlig sak; men alldrabetänkligast är det, när lidelserna och okunnigheten dervid spela en så stor roll som der var sallet. Men tidningen nöjer sig ej dermed. Hon har derjemte mod, att angripa hrr Wallenberg och Heeckscher, som varit nog oförsynta att begära liqvid för sina innehafvande riksbankssedlar, varande det de, förmenar D. A., som dermed vållat den inskränkning i lånerörelsen, hvartill riksbanken, på grund at silfveruttagningen, funnit sig föranlåten. Det är således på dem oviljan för det införda strypningssystemet skall tillika kastas. Att båda dessa herrar gjort en fullt legitim affär, när de, genom silfverexporten, förebyggt en onaturlig stegring af vexelkursen, låtsas tidningen ej alls om, utan framkommer fast heldre med det påståendet, att riksbanken erbjudit nämnde l. herrar ,,vexlar äfven till möjligaste lägsta kurs. är alldeles falskt, ty silfveruttagning kan endast göras, när kursen är för hög, hvadan den också upphört i samma stund kursen blifvit något så när normal, ehuru den ännu båller sig rätt mycket öfver ari. D. Alleh:a skyggar slutligen ej tillbaka för den lumpna anspelningen, att hr Heckscher, -som verkställt denna , mot fosterlandets intressen stridande spekulation, j,ej är född svenskk. Riksbanken har nu, såsom man erfarit, intagit irån hrr Rotschild Son silfver Det är klart, att detta påstäende 4 4 för något öfver en million rdr, men det är alldeles klart att denna skall lika lätt gå åter ut, derest vexelkursen det kräfver, såvida ej hufvudstadens affärsmän låta afskräcka sig från denna legitima affär genom den terrorism, som Dagl. Alleh:a söker, hvad på honom ankommer, åter bringa till verksamhet. Antagligt är likväl, att när landets rika förråd af spanmålinkommer i exporthandeln vexelkursen ej skall kunna, trots bankens alla bemödanden, hållas utöfver hvad den bör vara. I en föregående uppsats i Dagl. Alleh:a har man sökt välta förebråelsen för det riksbankens förfarande, som af oss blifvit öfverklagadt, från bankens styrelse på dess 2 ——— — — — AD FRAM AA —2