Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1869, sida 1

yiÅ SJvTtAUA SIOIII UCn IIICLIICIO. AJ ORVU MAR lens antagande af parlamentet, likasom de jfranska liberala använda senatcons:utans seltergifter för den allmänna meningen i Frankrike, d. v. s. de stödja sig vid det, som redan blifvit dem tillbjudit, för att framkomma med ännu större anspråk. På ett möte ar biskoparne i Maynooth hanyligen resolutioner blifvit fattade, i hvilka fordras hvarken mer eller mindre än ett uteslutande katolskt universitet, som skulle underhållas af staten, en delning af de skongliga och doterade skolornas egendomar, samt de kgl. undervisningsanstalternas ombildning till konfessionella instituter. Som appendix härtill tordra prelaterna slutligen en bill för ordnandet af agrarförhållandena. ITALIEN. I en korrespondens från Rom af d. 30 Augusti säges, att en påfallande förändring föregått i påfrens tillstånd, hvilken nära nog lärer båda en sig annalkande apathi.Sorgen öfver den nyligen aflidne brodren säges väsendtligen hafva bidragit till denna slöhet; men man tror, att den hos folket rotfästade öfvertygelsen, attingen påfve efter honom skall intaga Petri stol, äfven ; sin del deruti. Den sjelfständiga hållning, som en stor del af det franska episkopatet intagit, ingifver jesuiterna stora farhågor i afseende på de belgiska biskoparne. För att sörskaffa sig visshet om deras foglighet på konciliet har monsignore Merode begifvit sig till Belgien. Han skall der äfven verka för peterspenningens förstärkning, äfvensom anställa värfningar. Man afser nemligen att bilda en kår guider af de särskilda katholska nationernas rika adel, hvilken skulle utgöra hedersvakt för de vid konciliet församlade heliga fäderna. Merode vill bilda kärnan af denna kår ur de förnämsta legitimistiska familjerna i Frankrike och Belgien. TURKIET. Af vice konungens utaf Egypten svar. offentliggör ,Levant Herald följande utdrag: Ismail Pascha börjar med att afvisa tillvitelsen, att han öfverskridit sina rättigheter och pligter, sådane de i de kejserliga firmanerna blitvit definierade. I uppriktig tacksamhet för de tid efter annan erhållna ynnestbevisen från sultanens sida, hade han tvertom städse sträfvat att utföra dennes önskningar och befallningar. De egyptiska truppernas aftåg från Kandia hade skett, emedan Egypten icke varit vuxit de dermed förbundna svårigheterna, och detta hade i alla fall skett efter ötverenskommelse med Porten. Om han inbjudit en del utländska suveräner till Suezkanalens öppnande, så hade detta blott skett med afseende på den höga ställning, han under suitanens auspicier innehade, samt med anledning af det älskvärda mottagande, han rönt från de europeiska hosvens sida, hvilket först och främst torde hafva herott på den välvilja, med hvilken sultanen gynnat honom, Hvad angår beskyllningen för missaktning mot de turkiska ambassadörerna under hans sedraste resa, förnekar vice konungen densamma och påstår sig hafva visat vederbörlig aktning. Nubar aschas mission till Europa bade alldeles ej skett utan Portens vetskap; Porten hade till och med lemnat honom rekommendationsskrifvelser till ambassadörerna vid de resp. hofven. Utvecklingen at Egyptens handel och de många utländningarnes inflyttning i landet bade åstadkommit så många konflikter, att Nubar Paschas mission varit absolut nödvändig för att genomdrifva några sörbättringar i den nu gällande, bristfälliga lagstiftningen — naturligtvis inom gränsorna af de utaf sultanen åt Egypten tillförsäkrade privilegierna. Med afseende på anklagelsen, att vice konungen skulle förslösat landets inkomster, jemför han det närvarande tillståndet i Egypten med det, då han ölvertog styreisen, och bevisar, att ett märkligt framåtskridande förekommit i alla riktningar. Stor vigt fäster han vid skapandet af en representativ församling till kontroll öf finansförvaltningen och den öfriga styrelsen; vid de många skolor. som blifvit grundade, och det stora antal talangfulla ynglingar, som för sina studier på regerinsens bekostnad blifvit sända till Europa. Jordbruket i landet hade synbarligen höjt sig, stora sträckor ar oodlad jord hade kommit under plogen. Inflyttningen af utländningar till och med i den aflägsnaste södern, i Sudan, den ökade verksamheten i de nya och gamla hamnarne, m. m., bevisade jordbrukets och handelns lyftning, och den stora säkerheten till lif och egendom hade örst under vice konungens styrelse blifvit återtälld. Toge man än vidare i betraktande den stora skuld, som Said Pascha efterlemnat, och de stora utbetalningar, som deraf blifvit en följd, de stora kostnaderna för telegrafer, jernbanor. Suszsanalen, m. m. så torde man böra medgilval att inanserna blifvit sorgfälligt vårdade och besolkvingen icke nedtryckt af skatter. Armeens till)kkuing och utgifterna för rustningar hade utesl ande skett för att hålla krigshären i det sk om de moderna förbättringarne kräfde, och 1 utt vara hela riket till nytta, hvilket sistnämnde syfte rätt tydligt framgick at vice konungens förvållande under det kandiotiska upproret. Genom letta öppna och frimodiga svar hoppades vice koingen slutligen att undanrödja all ovilja och de rättvisa anklagelserna. Hans trohet och tillgilrenhet voro oförindrade, och på grund af denna änsla hänvände han sig till sin suveräns ädelmod och opartiskhet, för hvilkens fötter han hoppades lifva i tillfälle att nedlägga sin hyllning, så snart igtiga statsangelägenheter detta medgåtve. ASIEN. En svår hungersnöd hotar ånyo Indien ill följe af en uthållande torka. Det är len vidsträckta provinsen Radschputana ch de angränsande besittningarne Scinliahs, Maharajok och Gvalior, som äro nest hotade. Två gånger under de sedaste 30 åren har hungersnöden i nordestra Indien borttagit tusentals personer, ch isynnerhet uti de direkt under engelka väldet stäende distrikten har det af egeringen skett mycket för landets beattning; de med Ganges och Dschumna förbindelse stående kanalerna förslå dock j för de nu hotade trakterna. Det är ngen lätt sak att sätta i rörelse de inidda furstarne i Radschputana. En återlick på hvad som förekommit under de ednaste 100 åren under liknande förhåluden visar å ena sidan sorgliga utsigter den andra är det dock tröstande, att e förhärjande verkningarne blifvit allt vagare och svagare. Visserligen dogo i zengalen år 1866 icke mindre än 750,000