stilla. Till och med de rasande viadarne voro tystade, och regnet hade upphört att smattra mot rutorna. — Låt mig gå först, sade gossen ifrigt, — så kan jag säga honom hvem som är här, och hvarföre ni kommit hit. Sålunda drogo vi oss tillbaka och vintade, medan han öppnade dörren. vi hörde hans steg genom korridoren; men sedan dogo de bort i det tocka dammet. Vi hörde honom hviskande ropa sin herres namn, en gång, två gånger, tre gånger —— hvarje gång högre än förut. Sedan uppstod ett ögonblicks tystnad; och derpå kom han skyndande tillbaka, blek och förskräckt och darrande från hufvud till fot. — Han är borta! stammade han. — Jag såg efter honom — jag ropade på honom; men han är borta! — Borta! upprepade mr Charles. — Gick du upp på vinden? — Nej — nej, msieur, jag var rädd. — Rädd! Gif mig lyktan! Och mr Charles visade åter vägen, och åter följde vi honom. Första rummet var tomt och ödsligt och visade intet tecken till att vara bebodt. Det andra innehöll en gammal stol och ett bord, troligtvis nedflyttade från vinden, och en bädd af hästtäcken och filtar. På bordet fanns ett ur, en tom kopp, en bok och en half brödkaka, och några klädespersedlar lågo här och der omkring rummet. Jag såg å uret. Det hade stannat på nio och låg deor nu stumt. En obestämd, hemsk aning söfverföll mig, och jag ryste. (. — Han är deruppe, om någonstädes, hviskade mr Charles och gick så förut uppför den rangliga stegen. (Forts.)