handen betydelsefullt åt åen botfärdige syndaren. Men mr Gautier tycktes hvarken blifva ond eller förvånad. Han blef i stället mycket upprörd och stod lutad mot kaminen, med bortvändt ansigte och ögonen skuggade med handen. — Här, under mitt tak, sade han stammande. — Det är bra — och jag är glad — för hennes skull — stackars Marguerite! Pierre sprang upp, knappast troende sina öron. — Comment! ropade han. — Ni är ej ond på mig, msieur Charles? Ni vill ej öfverlemna mig åt polisen? Ni vill rädda och beskydda honom? — Ja, om det också vore med fara för mitt lif, svarade mr Gautier högtidligt. — Onkel Alexander, låtom oss gå till honom! Det finns en dörr deruppe, genom hvilken vi kunna inkomma i tornet, utan att störa madame Pichat. Pierro, tag ett ljus och gå efter nycklarne, som hänga straxt innanför dörren till hushållerskans rum, och gå tyst, så att du ej väcker Jacqueline! Men i stället för att lyda, dröjde gossen och slog ned ögonen. — Jag — jag tror, sade han motsträfvigt — att jag har dessa nycklar i min ficka. Kusin Charles såg på honom allvarligt, men vänligt, och tog dem utan att säga ett ord. Sedan tände han en liten handlykta och gick före oss uppför den stora trappan. Komna till de öfre rummen af hvilka det länsst bort belägna ledde till tredje oc as af tornet, gingo vi försigtigare och hviskade tystare än förut. Vid dörren stannade vi och lyssnade, Allt var djupt