beslutsam, stär framför oss med en tung käpp i ena handen och en lampa i den andra? — Min pojke, Charles! — Onkel Alexander! Käppen kastas bort, och onkel och brorson gifva hvarandra ett hjertligt handslag. — När kom du hem? — Hvad har fört er hit? — Hvarföre skref du inte? — Hvad är på färde? och hundrade sådana frågor strömmade från bådas läppar. Några brådskande ord till förklaring följa. Monsieur Charles, som blifvit trött af att resa och fått höra, att någon jord i hans grannskap skulle försäljas, har skyndat hem för att föranstalta om dess inköp, Han hemkom först i går och har i natt suttit uppe för att se igenom sin förvaltares räkenskaper. Hans historia är snart berättad. Vår tager längre tid och vidrör ett plågsamt ämne; men onkel Alexander är en fåordig man, och fem eller sex hastiga meningar tjena att uppdraga konturerna till allt som tilldragit sig den sednare tiden. Under tiden har monsieur Charles skiftat färg åtskilliga gånger, och Pierre fallit på knä midt på golfvet, öfverväldigad at förskräckelse och ruelse. — O, förlåt mig, mesieur Charles! ropar han, — Förlåt mig! Far visste ingenting derom — alltsammans är mitt eget ver — jag visste, att han skulle vara i säkerhet här, sir! — Här! upprepar mr Gautier eftertryckligt. — Här! — Ja, i öfra våningen af ditt gamla torn! utropar onkel Alexander, knytande