lopp; man påstår, att de plågor, hvaraf han lider, äro af en så häftig och elakartad natur, att hans tillstånd, om än icke rentaf farligt, dock är högst betänkligt, samt att den obetydligaste omständighet, som tillstötte, kunde förvärra sjukdomen och gifva anledning till en kris. Man säger tillika, att hans kroppsliga plågor inverka på hans själstillstånd i så väsendtlig grad, att han blifvit högst retlig, så att de personer i hans omgifning, som eljest ega hans förtroende, icke mera kunna närma sig honom. Så lärer fallet vara med hans lifmedicus, den berömde kirurgen d:r Nelaton, hvilkens råd han alldeles icke mera vill mottaga. Än heter det, att läkarne hafva anordnat en operation, men att kejsaren icke vill underkasta sig densamma; än påstås, att operationen skett, men misslyckats. Så uppdyka hvarje dag nya och olika rykten, hvilka uteslutande utgöra föremål för samtalen i Paris. De officiösa tidningarne söka — men med föga framgång — att borträsonnera alltsammans. Enligt deras försäkringar har kejsaren aldrig varit allvarsamt sjuk, utan blott angripen af en obetydlig förkylning. De säga, att han visserligen ännu tidtals har rheumatiska plågor, hvilka ha intet att betyda, men att hans tillstånd för öfrigt är så tillfredsställande som möjligt. Att folk i allmänhet icke fäster förtroende till dessa yttranden, är lätt förklarligt; ty man har ju bevis på, att det ej förhåller sig sålunda. Icke blott har kejsaren måst uppgifva sin resa till lägret vid Chalons, dit han önskat begifva sig ända från början af förra månaden; utan han har ännu ej kunnat lemna S:t Cloud, hvilket han länge önskat. Det skulle naturligtvis vara det bästa medlet mot alla oroande rykten, om han visade sig för parisarne, men det säges, att hans plågor icke tillåta honom att stiga i vagn. Kejsarinnans resa till Orienten har likaledes blifvit uppgifven, enär hon under de förhanden varande omständigheterna icke vågar aflägsna sig så långt. Man säger, att kejsaren lärer vara så rörd öfver det enthusiastiska mottagande, den kejserlige prinsen rönt på resan till Korsika, att han bestämt sig för att låta kejsarinnan med sin son företaga en längre resa genom Frankrikes vigtigaste städer. I senatens möte den 2 dennes uppträdde Segur dAgnesseau mot de åsigter, som prins Napoleon uttryckt i det dagen förut hållna talet, hvilket tal den klerikale senatorn betecknade såsom ,,en skandal. Detta ledde till en ordvexling de begge talarne emellan, uppfylld af skarpa uttryck och slutande dermed, att Sågur sade sig icke kunna återtaga det fällda yttrandet. Prins Napoleons tal utgör föremål för tidningarnes bedömande, hvilket naturligtvis utfaller olika, alltefter deras partiståndpunkt. De konservativa tidningarne — ,Patrie, ,Pays och isynnerhet ,,Public — draga i fält mot detsamma. ,,Public förmenar, att prinsen i sitt tal hvarken framstått som statsman eller som , prince du sang. ,Patrie finner talet fullt af motsägelser och yttrar, att prinsen uppträdt lika skarpt som de värsta ,,irreconciliables. ,France uppträder förmedlande, och ,, Moniteur, Emil Olliviers organ, gillar fullkomligt prinsens uppträdande. Äfven ,Temps skänker detsamma sitt bifall och kallar talet en politisk akt. Den liberala pressen i Paris riktar skarpa anfall mot inrikesministern Forcade de la Roquette, hvilken — efter Rouhers afgång — betecknas som ,,reaktionens stöd, d. v. s. den, som söker motsätta sig de liberala reformerna så mycket som möjligt, och som specielt är döf för publikens rop på en mera frisinnad administration. Man förebrår honom icke blott utfärdandet af en cirkulärskrifvelse till prefekterna, i hvilken det ålägges dem att efter hästa förmåga afhålla hvarje politisk diskussion från generalrådens törhandlingar, utan påstår äfven, att det är han, som afråder kejsaren ifrån att upphäfva förtattningens art. 75 (om embetsmännens oansvarighet), och från att öfverlåta valet af mairer på kommunerna. Den sistnämnda punkten anses som en af de mest nödvändiga reformerna, enär det är genom mairerna och deras underordnade, som inrikesministern förbereder och leder valen till fördel för de officiella kandidaterna. Flera tidningar uttala förhoppningen, att Forcade skall blifva aflöst af en annan, mera frisinnad inrikesminister, så snart kejsaren blifvit så frisk, att han kan egna sig åt statsangelägenheterna. .Patrie innehåller en artikel, som är mycket gynnsam för Magnes finansförvaltning. Enligt densamma lärer icke endast intet deficit förekomma i innevarande års budget, utan besparingar, uppgående till 60 inill. fr., stå till regeringens förfogande. Dessa besparingar lärer regeringen föreslå till användande på följande sätt: 20 mill, till förbättring af de lägre embetsmännens löner; 20 mill. till nedsättning af accisen beslutsam, står framför oss med en tung Te 1 H .5 AA —