— Och din far? Han är väl också med i komplotten, förmodar jag? — Nej — nej, misieur. Vi vågade inte säga det till far, Msieur Charles lemnade allting i hans vård, då han for sin väg — och I och far är en samvetsgrann man — och ... — Men antag att han börde något buller! IIvad då? — Ab, bab! då skulle han tro, att det var ett spöke. Det finns öfverflöd på sådana deruppe, svarar Pierre, med ett listigt skratt, och släcker ljuset. — Diable! hvarföre gjorde du det? — Emedan vi äro nära huset, msieur, och far är så vaksam nu sedan mesieur Charles är borta. Gå så sakta ni kan, mesieur, ty vi måste gå rundt omkring till sidodörren. Jag har en nyckel i fickan, som passar till den. Och så smyga vi oss öfver bryggan och förbi det stora, med murgrön öfvervuxna tornet, i hvilket icke synes något tecken till lif, och begifva oss till flygeln, på sidan at mr Charles rum. CR : Pierre öppnar nu dörren, och i nästa ögonblick stå yi alla derinne, omgima at det djupaste mörker— Jag har svafrvelstickorna i biblioteket, hviskar gossen. — Vänta här, tills jag kommer tillbaka, Vi stå med återhållen andedrägt och höra honom tyst smyga sig genom korridoren. Sedan höres ett försigtigt omvridande af ett dörrhandtag — en ljusstråle faller öfver golfvet — ett rop af förskräckelse, och . . Bedraga mig mina sinnen, eller är det verkligen monsieur Gautier, som, blek men