— Hvem:ringer?. — Jag — lille Pierre. — Ah, dåme! Du väljer din tid illa, petit Pierre. Detta är andra gången du kört mig upp ur min säng på de sista åtta dagarne. Om jag vore din mor, skulle jag ... Dermed dör rösten bort i gäspningar och mummel: fönstret slås häftigt igen; en lång paus följer; och sedan öppnas långsamt en stor träport, och monsieur Gautiers feta portvakterska, klädd i kappa och nattmössa och hållande en lykta högt öfver sitt hufvud, visar sig på andra sidan. — Men du är inte ensam! Hvem har du med dig? Hvad vill ni? ropar hon, ställande sig i vägen för oss. — Åh, Ciel! nmsieur Alexander från Montrocher! Ber tusen gånger om förlåtelse, msieur — och mc. mselle Marguerite också? Ack nej — inte ma-uselle Marguerite ser jag! Och att tänka s. att jag skulle visa mig i nattmössa — 0, LOliga Maria! Hvarpå hon, ötverväldigad af hägkomsten af sitt personliga utseende, rtäår Uktan åt Pierre Pichat och tager en hastig reträtt till förskansningarne af sin stuga. Så trötta och oroliga vi än äro, kunna vi ej afhålla oss från att skratta, då vi följa gossen och lyktan uppåt allåen. — I hvilken del af min brorsons hus har du instufvat denne din dyrbare herre — hva?, din skälm? säger mr Alexander. — I — i tornet, mesleur. — Hm! då vet din mor naturligtvis om det — förser honom med mat och så vidare — hva? — Ja, msieur,