Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1869, sida 2

— — —— — ——— till dörren och en röst utanför fönstret ropar: — Allt färdigt! — God natt, madame Barthelet, säger onkel Alexander, genast springande upp. — God natt! Ni skall få vagnen tillbaka någon gång i morgon. — Min son skall med nöje köra för er, mesicur, och föra den tillbaka i natt, om det sparar er besvär, flämtar värdinnan, följande oss ut i portgången. Men onkel Alexander skakar på hufvudet, hjelper mig upp och kastar tömmarne till Pierre Pichat. — Jag har jäst den här pojken med mig för att köra, madame Barthelet, säger han, — men jag tackar er icke desto mindre. Dessutom behöfver jag kauske vagnen i morgon. God natt! Hvarpå vi fara åstad, lemnande vår värdinna alldeles förbluffad och ur stånd att ens utföra en nigning. Det är nu beckmörkt, regnet fortfar att falla alt tätare, och onkel Alexander brummar och muttrar oupphörligt. Då vi om en stund fara igenom en liten ruskig by, höra vi kyrkklockan slå tolf. Sedan komma vi in bland kullarna, der vägarne äro branta och steniga, och blåsten tjuter förskräckligt. Ilär är Pierre tvungen att stiga af och leda hästen, och så kanka vi framåt, tills vi komma till ett ställe, hvarrån tre vägar utgå. Sedan han valt den ästa och bredaste af dessa, återtager han sin plats och smäller muntert med piskan, under det onkel Alexander, kikande framåt i dimman, utropar: — Mille tonnerres! Det är ju vägen till Santenay, som han tagit! (Forts.)