Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1869, sida 2

natten. Värdinnan är hela denna tidi en feber af nyfikenhet och öfverhopar oss med alla slags indirekta frågor. — Liel! hvilket väder! utropar hon. — Hvilken synd att msieur skall vara tvungen att fara ända till Montrocher vid den här tiden! Msieur är ovanligt sent ute i afton. — Im! det är sent, svarar onkel Alexander, smuttande på sitt vin. — Det har väl ingenting ledsamt inträffat på Montrocher, hoppas jag, mesieur? — Inte det jag vet, madame Barthelet — inte det jag vet. — Och tamiljen, msieur, jag hoppas de må bra och trifvas i Lyon? — Temligen, madame Barthelet. Detta är godt vin — Volnay tror jag? Värdinnan gör en djup nigning. Det är Volnay — msieurs eget Volnay af förra året, af hvilket hon (madame Barthelet) är lycklig nog att ega mer in elfva dussin. Samtalet aftager derpå, och klockan i vrån slår elfva. — Hon skall bli tolf, innan msieur uppuår Montrocher, anmärker värdinnan. Intet svar. — Jag — jag förmodar tjenarne glömt utt köra hit med msieurs egen vagn i uton? fortsätter hon, vridande förklådsnibben i en paroxysm af nyfikenhet. — Nej, nej — jag gar ej befallning lerom, svarar onkel Alexander helt kallt, nen med en besynnerlig ryckning i ögonrån. — Åhl nrsieur reser hem oväntadt — ch mamselle följer med honom. Åh, i anning! En paus, hvarunder vagnen kör fram