Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1869, sida 2

som blir bredare och bredare, tills vi slut ligen komma till Villefranche, och ång båtsklockan underrättar oss att stiga land. Jag var mycket ledsen att lemna ång. båten; och då mr Alexander kom fram. skyndande från andra ändan, der han hele tiden hållit vakt öfver sin fånge, kunde jag ej afhålla mig från att säga honom det. På hvilken anmärkning han, som icke hade något sinne för det pittoreska, endast svarade: — Bah! sceneri i sanning! Hvad är sceneri, det skulle jag gerna vilja veta? Vatten — träd — klippor; detsamma och detsamma beständigt. Jag hatar sceneri. Påskyndad från ångbåten ut på varfvet, från varfvet upp i en cab och från den in i en ännu ofulländad jernvägsstation, hade jag hvarken tid eller lust att disputera om denna punkt med min kamrat. Dessutom är det alltid gagnlöst att resonera öfver smaksaker, då ens motståndare, såsom i detta fall, icke har någon smak alls. Då tåget afgick, var klockan precis sex. Vi hade en andra klassens kup för oss sjelfva under nästan hela resan, och så snart det blef skumt, knöt mr Alexander sin näsduk om hutvudet och slumrade in ett hörn. Efter en stund följde master Pierre sin fångvaktares exempel och föll i en tung sömn, under det jag, vaken och orolig, betraktade det mörknande landskapet och tänkte ömsom på mr Hamel i hans okända gömställe och Marguerite katande sig af och an på sjuksängen. På detta sätt förflöto timmarne långsamt, och aftonen blef alldeles mörk. I Måcon stannade vi några ögonblick, och!