h 224 Blandade ämnen Björnhistorier. Från Traustrand ha följande berättelser blifvit tidningen , Dalpilen meddelade: På båsten år 1551, omedelbart elter att de d rsta snön fallit, begaf sig den bekante och märk värdige björvjägaren Andreas Andersson i Iusvalgölen ut i skogen för att jaga. Då han kommit vid pass en halt mil från sitt hem, träftads han spår af en stor björn, hvilka han följde. Omsider kom Audreas björnen så r a, att han fick gifva honom ett sk Jet träffade och björne sårades. Som det emellertid led mot aftonen oc mörkret började inbryta, mås ndreas lemna stället, dit kan dock återvände följande morgon i första daggryningen för att tortsätta bekantskapen från gårdagen. Sedan han en stund följt spåre varsnade han, att björnen gått kring honom. IIemuen till ett tätt busksnå k Andreas se, hurusom björnen i full vrede kom gapande emot honom, och detta skedde så hastigt, att han icke hann skjuta, innan björren med sitt gap omfattat främre celen af bösspipan. Na uppstod dem emellan en strid på lif och död om hvilken som skulle blifva egare till bössan. De tan om under denna brottning trängde sig på Andreas, voro icke af det behagligaste slag. nsam som han var med sin Indue stridsman trodde han sig aldrig mer få återse dagens ljus och redan kände han sitt mod svigta vid föreställningen om att försvinna ur verlden såsom frakost åt den bost, som grinande höll honom mellan sina jernhärda ramar. Men Gud med horom. Uader stridens sortgång kom hen att slippa sitt tag och då han dervid ika öppnade munnen, stack Andreas hastigt den lösgjorda bössan in i motståndarens gap, hvarpå skotiet genast brann af, så att hela laddningen passerade den väg, genom hvilken Andreas sjelf så kommit att vandra till evigheten. Björnen kastade sig baklänges och uppgaf ett genomträngande skri af smärta. I största hast hade bössan åter blifvit laddad och ögonblicket derefter fick Nalle afskedssupen. Björnen var en af de största i sitt slag, Sjelt kom Andreas oskadad från slagfältet, blott att kläderna voro något sönderrifna och kroppen en smula gastkramad, så att han hade någon svårighet att r sig andra dagen. Minnet af denna strid bevarar den dervid bega nade bössan i en och annan uti stocken af hjö nens tänder inristad runa. Följande året, vid den tiden, då snön hade smält och björkens knoppar började svälla, var Andreas er ute i skogen med sin bössa. Rätt som han gick, fick han sigte på en björnhona, som hade med sig fyra letvande ungar; men i detsamma arsnade älven bon honom, dervid hon genast jaeade sina urgar upp i de närmarste träden. ÅÄndreas lade an på henue. och skottet small, men som detta skedde på nog långt håll, var han till en början o om hon blifvit sårad eller icke. denna sin ovisshet blet han dock snart befriad, ty efter en stunds förlopp kom björnhonan i fall fart gapande emot honom, men i detsamma hon hunnit honom in på l 5 5 mynning mot hennes hufvud och gaf eld. Uppgikvande ett förfärligt skri vände hon honom ryggen och aflägsnade sig springande. Utlter en liten stund infann hon sig dock åter, alltjemt skriande af smärta, och gjorde min af att gå antallsvis till väga; men af det erhållna skottet hade hon bli vit så svårt sårad, att hon i fullföljandet af sin välvilliga afsigt icke förmådde stort uträtta. Till det sår hon förut bekommit fick hon nu en god alfva, dervid hon segnade till marken. Ungarne, hvilka Andreas, fast icke utan stor möda, lyckades att taga lefvande. föl han sedermera till Stockholm, der de blefvo försålda. Afven sistlidne vår påträffade Andreas en björnhona med ungar, hvilka sednare till antalet voro trenne. I detsamma han fick se honan lossade han ett skott på henne, men sköt alldeles miste, hvarpå det vreggade djuret rusade fram emot honom med sådan hastighet, att han icke hann fullständigt ladda, utan blott tick krutet i pipan, innan björnhonan var in på henom. Icke för ty —