lande, och monsieur Delahaye, fläktande sig med sin näsduk, höres beklaga sig öfver sina ömtåliga nerver. . — I första rummet, sade mr Deligny, — ber jag att få presentera för er min in Don Manoel de Campos, guvernör öfver fästningen S:t Pedro i Rio Janeiro. Ilafvande sett bemälte IIamel för fem eller sex veckor sedan på en publik teater här i Lyon, är ban färdig att identifiera honom såsom förbrytaren Lariviere. Den mörke fremlingen steg fram, lade handen på hjertat och sade, med en djup och välljudande stämma: — Det är sannt. — Och ytterligare har jag ett skriftligt intyg från polismästaren i Wien och ett bröf från fadren till den unge engelsman, med hvilken han reste för ett år sedan. Om detta icke är nog . . . — Om detta icke är nog, sade d:r Bryant, stigande upp och närmande sig bordet, — så är jag också färdig att intyga saningen af åtminstone första delen af denne herres meddelanden. Utrop af förvåning utbröto från alla de närvarandes läppar, och till och med mr Hamel tog ett steg tillbaka och studsade vid åsynen af denne nye anklagare. — Ni! stammade han. Hvem är ni? Hvad vet ni om mig? Jag har aldrig i mitt lif sett er. — Ni har glömt mig, sade d:r Bryant, häftig. upprörd, — men jag kommer mycket väl ihäg er. Jag kände igen er samma ögonblick ni inträdde i detta rum, ehuru det är öfver tjugo år sedan jag sist såg er. — Tjugo år! mumlade Hamel, med ett förvirradt utseende.