y Marguerite låg farligt sjuk i hjörnfeber, och ingen kunde säga hur snart hon kunde blifva återställd, om någonsin. Om Lariviere (eller Ilamel, som jag föredrager att kalla honom) hade man hvarken hört eller sett någonting sedan den aftonen kontraktet skulle undertecknats. Vi hade emellertid fått höra, att befallning bli utfärdad om hans arrestering. Han var icko i Lyon, det var ganska säkert; och han var icke i Chålons, ty hans rum der, sade onkel Alexander, voro stängda och frergifna. Han var rest, med ett ord, ingen visste hvart. Då jag en morgon satt i det mörka sjukrummet, der Marguerite låg qvidande i en orolig sömn, fästades min uppmärksamhet af ett skrapande på dörren och ett par hostningar i korridoren. Jag öppnade dörren och såg onkel Alexander. Fan lade fingret på munnen, tittade försig in på Marguerite och gaf mig ett tecken att följa honom in i ett närgränsande rum. — Se på detta! sade han, i det han upptog ett hopviket papper ur sin ficka. — Jag såg en karl sysselsatt att klistra upp dem på en af kajerna för en qvart sedan, och jag fick dethär af honom. De skola vara öfver hela Lyon innan qvällen. Det var ett plakat, noggrannt beskrifvande storleken, anletsdragen, rösten och utseendet af ,,en Alexis Amede Lariviere. kallande sig Alexis Xavier Hamel, rymd I förbrytare från kolonien Cayenne, h märkt i högra handen med ett grekiskt kors, etc. etc. — Hm! är det inte ex vacker sak att kungöras öfver hela departementet? brum(made onkel Alexander, då han såg, utt