er: och der — der i den motst danden, ett djupt rödi kors, inristadt outplånligt i köttet! I Ännu ett ögonblick, och, genom en krafig ansträvgning, hade han ryckt bort banlen och slitit sig lös. — Allt är förbi, sade han doft. — Spejet är utspeladt -I han vunuit — njuten af eder triumf och tagen mina förbannelser tillika! Gån undan der — jag vill se henne änun en gäng! Och knuffande åt sidan dem, som trängt sig emellan dem, bröt han sig väg till stället, der Marguerite låg med hutvudet mot sin mors knän. Ilan stod ett ögonblick och såg på henne; sedan lyfte han henne i sina armar och kysste ömt hennes bleka kinder. Ingen rörde sig. Iugen höjde ett finger för att hindra honom. De visste, att de hade att göra med en förtvillad menniska, och att han nu atminstone icke längre hycklade. rväl! mumlade har min sista, bästa, enda kä Glöm rig och må en annan göra dig lyckligare, än jag någonsin kunde hafva gjort dig! Med dessa ord kysste han henne äter, och en hög suystning utgie 1 — Farväl, från hans läppar. Sedan bar han heune till en soffa, nedlade henne sakta och gick derefter, utan att kasta en blick tll höger eller venster, rakt ur rummet och ned för de genljudande trapporna. NNYNVI Kap. onhel Alexanders favar. Åter en vecka förflöt. Vi voro ännu i Lyon och skulle sannolikt få stanna qvar,