Marguerite uppgaf ett rop al tacksamhet, och jag för ögonblicket kände min öfverygelse rubbad. Till och med Deligny tvekade, och onkel Alexanders panna för orade något af dess stränghet. — Antag, sade han tviflande, -alt vi anklaga en orätt person, när allt kommer omkring. Det är sedan någon af dessa herrar såg Larivicre, och om der skulle vara något misstag i likhet... Icke hvad mig beträffar, afbröt d:r Bryant. — Jag skulle vilja svära, att det är han, om det så vore mitt sista ord! — Och jag också, sade Don Manoel, — ehuru hans hår förvandlats från svart till hvitt sedan dess. Men, — och här höjde han rösten och ögonen tindrade — det behöfs ej vara någon tvekan om saken. Alla förbrytare, dömda till grufvorna i fiauska Guiana, äro brännmärkta med ct kors på flatsidan af högra handen. Ett ögonblicks dödstystnad uppstod, hvarunder mr Hamels läppar sågos röra ig, utan att yttra ett ljud. Derefter kastade han en förtviflad blick mot dörren; men onkel Alexanders jernhand omfattade honom ögonblickligen. — Tag af er handsken, sade han s t. — Tag af er handsken, eller, vid Gud! ... Innan han hann att uttala botelsen, hade Hamel tilldelat honom ett våldsamt slag och släpat honom halfvägs tiil dörren, i bemödandet att komma lös. En kort ekund var allt strid och förvirring. Sedan hörde jag orden ,fulländade skrymtarel och såg — Isamel fasthällen ni Deligny och portugisen; onkel Alexander brytande upp den knutna handen, omkring hvilken handsken nu hängdei trasor; Marguerite liggande sanslös vid sin mors föt