fallande, — icke vill ni också vända er emot honom! I dömen honom utan bevis! Hur kunnen I veta, att allt detta är sannt? — Om det icke vore sannt, mademoiselle, började Deligny medlidsamt, skulle vi icke . Ty st! sade hon, afbrytaude honom så häftigt, alt han spratt till, liksom stungen af ett bi. — Tyst, sir! Ni hatade honom från första stunden. Detta är er tillställning, och jag misstror hvarje ord deraf, från början till slut! Hennes ögon sköto blix — hennes färg höjdes — hon såg nästan hjeltelik ut i sin harm. Derpå vinde hon sig till sin fästman, och hvarje anletsdrag försmälte till ömhet. — Alexis, sade hon allvarligt, — Alexis! Säg mig, att du är oskyldig, och, om också hela verlden öfvergåfve dig, skall jag evigt blilva dig trogen! En stråle af triumferande glädje öfversor hans ansigte och efterträddes afett sådaut utseende af fast beslutsamhet, som jag aldrig förr sett deri. Det var liksom nägot nytt hopp bade öppnats för honom, och, oaktadt alla svårigheter, hade han beslutat att begagna sig deraf. — Ja är oskyldig! utropade han passioneradt. — Marguerite — min egen Marguerite, jag är oskyldig, och jag skall lefva för att bevisa det! Ilaf förtroende till mig, försvara mig, vänta på mig, och den tid skall svart komma, då jag skall svara mina fiender så som de förtjena. Ah, Marguerite, om jag endast vet, att du tror på mig, skall icke en endalögn, som plifvit sagd i afton, hafva förmåga att skada mig! Så frimodigt och ifrigt talade han, at!