:r Bryant såg sig omkring, och då han pptäckte mig på något afständ derifran, og han min hand i sin och ledde mig ram. — Se på denna dame, sade han, — ch säg mig hur det kommer sig, att ni mder så många månader kan hafva sett senne nästan dagligen, utan att blifva rapperad hvarken af hennes anletsdrag ller namnet Gartha Wylde? Vid dessa ord blef IIamel alldeles lödsblek. — Gartha Wylde! upprepade han svagt. — Ja, dotter till den Martin Wylde, som ni ruinerade — brordotter till den Eleanor Wylde (er olyckliga hustru), hvar förmögenhet ni förslösade och hvars familj ni vanärade! Monsieur Delahaye — denne man är verkligen Lariviere! Jag kände honom i Eugland för tjugo är sedan. Han var då agent för Ural-Companiet. Denna aktningsvärda familj blef i grund ruinerad af honom, och genom honom är denn faderoch moderlösa flicka bragt till fattigdom. — O, broder Alexander! käre broder Alexander! ropade mr Delahaye, en bild af hjelplös obeslutsamhet. — Hvad skall jag göra? Hvad skall jag säga? Har ingen en flaska luktsalt att låna mig? Ack! mina stackars nerver! — Göra, i sanning! sade mr Alexander ursinnig. — Göra! Hör du inte, att denne er pastor är en gemen skurk, och är dn inte karl nog att stiga upp ooh befalla honom lemna detta hus? Men innan hennes far kunde svara, hade Marguerite befriat sig från sin mors omfamning och fattade mr Alexanders arm. — G, onkel Alexander! ropade hon bön