Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1869, sida 3

Om Afrika-resanden d:r Livingstone saknas för ögonblicket alla underrättelser. En lång er tid har nu förflutit, sedan uppgifterna om hans F död visade sig för tillfället ogrundade, och han he borde för länge sedan inträffat på någon punkt vid . kusten, om han verkligen inrättat sin reseplan säde som hittills formodatsSir Roderich Murchison, som emottagit ordförandeskapet i Geografiska sällskapet på ytterligare ett år blott för att i denna egenskap få bereda sin vän Livingstone ett festligt emottagande, antager numera, att resanden måhända funnit sjön Tauganyika hafva olika vattenhöjd med Nyauzasjöarne och derför tagit sig före att undersöka denna nya vattenytas karakter. Emot denna mening invänder resanden kapten Buxton, att det i vestra Afrika icke finnes någon flod, som kan gifva en sådan sjö som den nämnda utflöde i hafvet. Buxton uppställer deremot den äfven af flera Geografiska sällskapets medlemmar delade gissningen, att Livingstone till äfventyrs är fången hos den infödda konungen Cazembe i staden Lucenda eller Lunda, hvilket i betraktande af Livingstones kända motvilja för muhamedanerna icke är alldeles osannolikt. Jernvägsolycka. De sednaste amerikanska tidningarna innehålla närmare detaljer om den af oss förut i korthet omnämnda jernvägsolycka, som j tilldrog sig natten till den 15 Juli på Erie-jernbanan i grannskapet af Mast Hope. Det förskräckliga i denna tilldragelse uppskakade till och med de kallblodiga yankees ur deras vanliga apati, och den allmänna harmen öfver det lättsinniga sätt, hvarpå hundratals menniskors lif sattes på spel, meddelade sig till och med åt coronern och juryn, hvilka höllo post-mortem-undersökningen, ty bittra anmärkningar faldes öfver den, som föranledt denna förskräckliga händelse. Natt-iltåget n:r 3, som den 15 Juli klockan 7 på aftonen afgick från Newyork och färdades med den föreskrifna hastigheten, måste nemligen vid Mast Hope tara förbi ett godståg, hvilket på ett bestämdt ställe viker af på ett sidospår, för att släppa iltåget förbi. Godståget hade också enligt föreskrift vikit af och väntade, att det signalerade iltåget skulle fara förbi. Konduktören på det förra, James Griffin, hade härunder insomnat, men uppvaknade likväl plötsligt och öppnade, utan att veta hvad han egentligen gjorde, ångventilen, så att trainen sattes i rörelse. I detta ögonblick framrusade iltåget med en hastighet af 25 engelska mil i timmen; konduktören såg signalljuset från bangården vid Mast Hope framför sig, men hans vana öga upptäckte på samma gång något mörkt föremål på banan, hvilket uppfyllde honom med förskräckelse; i nästa ögonblick hörde han det dofva rullandet af ett godståg. En gäll hvissling gaf signal till bromsning, men det var för sent. Iltågets tunga, väldiga lokomotiv for med förfärlig hastighet mot godståget, ett åsklikt brak följde och jern-ånghästen var en hop spillror, hvarifrån eld och ånga uppstego. Koloch transportvagnarne störtade på det krossade lokomotivet, rökvagnen kastades på de brinnande kolen, och i ett nu stodo sex vagnar i låga, under det de sista vagnarne i tåget kullkastades af den hastiga sammanstötningen. Iltåget bestod af 9 vagnar, i hvilka 400 passagerare befunno sig. I främre delen af rökvagnen hade åtskilliga invandrare klockan omkring 10 samlats för att röka en pipa och tala om sin framtid i sina nya hem. Vid Turners station intogs aftonmåltiden; öfver den farliga passagen vid Miltown, hvarest redan flera olycksfall inträffat, hade man lyckligen kommit, och de flesta passagerare hade fallit i sömnens armar. Hvarje bädd i sofvagnen var intagen, och enligt de öfverlefvandes utsago hade samtliga passagerarne i rökvagnen inslumrat, då sammanstötningen skedde. 15 menniskolif gingo förlorade; liken efter de förolyckade framdrogos förkolade ur spillrorna. Döden gjorde den rikligaste skörden bland de tyska invandrarne. De flesta af de förolyckade dödades genast vid sammanstötningen, blott en, d:r Hallek, som blifvit inklämd, blef nästan alldeles icke skadad och kunde underrätta de kringstäende, att han icke lidit någon skada; men då han icke kunde befria sig ur sin inklämda ställning, fattade lågorna i honom och ingen räddande hand förmådde att rycka honom undan den förskräckligaste död. Ångskeppet .Germanias förolyckande. Om denna tilldragelse lemnar en Hamburger-tidning en på antentiska uppgifter grundad, utförlig berättelse, hvarur vi hemta följande: Skeppets strandning egde rum den 7 Augusti kl. 5 på morgonen vid Drooke Point, 10 mil från Cap Race på NewFoundlandska kusten. Kaptenen och förste styrI mannen befunno sig båda på kommandobryggan. De varsnade plötsligen genom den tjocka dimman 1 de obestämda konturerna af land, saktade derföre tterligare farten och läto ånghvisselpiporna ljuda. å echot tillkännagaf kustens omedelbara närhet, I stoppades maskinen och sattes omedelbart derefter back med full fart. Innan skeppets fart framåt helt och hållet upphört, hade det redan, utan märkbar stöt, fastnat på mjuk botten. Pumparne pejlades, och då det visade sig att skeppet var fullkomligen tätt, försökte man att taga det af grund. Detta lyckades äfven, sedan maskinen en lång stund arbetat bakåt med full kraft. Knappt var det likväl flott, förr än det åter stötte två gånger, tätt efter hvarandra. Stötarne träffade fartyget just på dess ömtåligaste punkt, nemligen under pannorna och maskinrummet, och det befanns snart, sätt vattnet inombords stigit till fem fot. Då detta stigande hastigt fortgick, sattes maskinen åter I framåt med full fart för att sätta fartyget på stranr den och rädda passagerarne. Vattnet steg med stor hastighet, så att passagerarne måste inom ganska kort tid alla skaffas ned S1i båtarne, hvilket var förbundet med rätt mycken r sara, isynnerhet som bland dem fanns en stor mängd qvinnor och barn. Kapten Kier var den siste, som lemnade fartyget, och då han gick från bord, steg vattnet redan öfver däcket till mesanmasten, och rullade skeppet öfver åt styrbord. Af de åtta båtarne höllo sig fem tillsammans under kapten Kiers befäl; en hade blifvit under förste styrmannens ledning afsänd i förväg för att uppsöka lämplig landningsplats; de två återstående blefvo i den ogenomträngliga tjockan skilda från de öfriga. Efter sex timmars roende fram och tillbaka i närheten af den rasande bränningen, försökte förste styrmannens båt, med tillbjelp af en fiskare, hvilken haft det beundransvärda modet att genom bränningen simma ut till de förolyckade, att verkställa landstigningen, men detta lyckades först två mil vestligare, der alla de på båten varande personer Dlefvo efter åtskilliga ansträngningar räddade. Anda till aftonen var man i okunnighnt om de andra båtarnes öde. Den lilla eskadern under kapot tenen befäl hade ända till kl. 3 e. m. försökt att va få reda på de två ur sigte förlorade båtarne, men rt utan resultat. Man började då att tänka på att de sjelf komma i land, men måste efter flera förnyade ig försök åter aflägsna sig från land. Emellertid hade å det börjat blåsa och under hela tiden föll ett fint re I genomträngande regn. Slutligen kl. 1,46 e. m. m i upptäckte man genom en ögonblicklig förtunning ist af tjockan konturerna af en byggnad på kusten; ed ! man satte kursen ditåt och lyckades slutligen, efn, ter stora ansträngningar, att komma i land. EnAt dast ett litet barn föll i vattnet; men innan man an ens hunnit varsna detta, fattade en stor Newfoundå landshund i barnet och drog det simmande iland. nDe två återstående båtarne blefvo af den starka ig, strömmen drifna till Biscay-bay, der de landade ed omkring kl. 2 e. m. es Sälunda voro alla åtta båtarne lyckligen, ehuru mefter stora mödor och besvärligheter, komna i land, 4 — — — mu ——00 an FA