HA —— — Ett och annat. Den sista qvarnen. Qråhare och Rödskinn. Vi hafva länge hört, att indianerna äro dömde att försvinna från jorden — den kinesiska folkvandringen, om hvilken vi vid ett föregående tillfälle talat, kommer väl att påskynda deras undergång — men att mjölnarne skola dela deras öde, ja vandra före dem till minnenas verld, det hade vi aldrig anat. Men så kommer dock att ske, om framgången kröner de anslag en viss engelsk uppfinnare och patentinnehafvare förehar mot deras tillvaro. Fenimore Coopers roman, Den siste Mohikanen torde då inom kort få dtt motstycke uti en spännande, vemodsfull berättelse, kallad ,,Den sista qvarnen. Saken är den, att man upptäckt en metod att göra bröd, utan att säden behöfver malas. Patent på uppfinningen är redan taget och ett bolag har bildat sig för att göra spanifikationsmetoden, så kallas den, allmän öfver verlden. I den prospekt bolaget utfärdat heter det, att brödets bakning af mjöl är ett slöseri med vår Herres gåfvor, emedan 100 ll. spannmål efter malningsprocessen gifva endast 112 tt. bröd, medan deremot den nya metoden kan gifva oss 145 till 150 (. bröd af 100 spannmål. Dertill kommer, enligt bolagets påstående, att den nya metoden gör brödet mer närande, mer välsmakande och hvitare. Det finnes således intet skäl mer för mjölnarnes tillvaro. Indianerna kunna känna en viss tillfredsställelse vid tanken, att de hvitaste af deras hvita bröder gå före dem till de lycksaliges jagtmarker, der qvarnarne äro lika obehöfliga som de blifva det här. Statsekonomerna skola jubla, om den nya uppfinningen håller hvad den lofvar, och med all vår sympati för våra vänner mjölnarne kan det icke nekas, att menskligheten i stort har anledning att instämma i jublet. Men glädjen blandas med vemod, när man betänker den estetiska förlust, som beledsagar den materiella vinsten. Mjölnarne hafva i alla tider varit poeternas och romanförfattarnes gunstlingar. Qvarnarne, i synnerhet vattenqvarnarne, hafva med skäl varit alla landskapsmålares förtjusning. De äro utomordentligt pittoreska byggnader, helst när de börja bli något gamla, och deras belägenhet är nästan alltid högpoetisk. Äfven väderqvarnarne bidraga i sin mån att gifva ett landskap sin karakter. Hvad skola icke Skånes slätter förlora, när dessa enda föremål, som höja sig öfver de böljande sädesfälten, försvunnit! Hvem skall igenkänna Holland, sedan dess sista väderqvarn fällt sina vingar till jorden? Qvarnen var det enda maskineri, som skalderna erkänt för poetiskt. Öch nu kommer panifikationsbolaget och beröfvar oss det! Civilisationen synes kallad att utrota alla romantiska föremål, på samma gång som hon odlar och skärper sinnet för det romantiska. Hvad mjöl narne än må hafva på sitt samvete, förtjente de dock icke att till sista man ut: rotas. Panifikationsbolaget är grymmare än den engelske feodalherrn i medeltiden som stiftade den lag, att när ingen tju under en månads tid funnits att hänga skulle man föra den äldste mjölnaren til galgen. Återvändom från hvitjackorna till röd skinnen. För några månader sedan, då d amerikanska tidningarnes spalter daglige voro uppfyllda af den nye presidenten embetsutnämningar, föll vår blick tillfä ligtvis på listan öfver de nye ,kommisss rierna för indianska angelägenheterna och stannade förundrad vid densamma, t ingen enda af desse kommissarier titult rades mister, utan kallades helt enke friend (vän). President Grant hade utse idel , vänner, det vill säga qväkare, ti underhandlare och agenter mellan regerir gen i Washington och Amerikas urinn vänare. Vära tankar återfördes genast ti