Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1869, sida 2

XXXVI Kap. Hand och handske. — Ändtligen, Gartha! ändtligen! utropade d:r Bryant, tagande båda mina händer i sina och ledande mig bort in i det andra rummet. — Se så — tala icke på ett ögonblick — låt mig se på er! Så, så! hur bra och ung hon ser ut; tio är yngre än då vi skiljdes för ett år sedan! — Min bäste vän, sade jag, halft skrattande och halft gråtande, — har ni kommit ända till Frankrike för att göra mig fåfäng? Men han blott smekte min kind med en darrande hand och upprepade: — Så, så, lilla Gartha! ett år — ett helt år! — Har det då synts er så långt? — Det har synts långt, och likväl har det gått fort. Tiden flyr fortare och forvare då man blir gammal, Gartha. — Nej, käre vän, ni får ännu icke börja tala om ålderdom. Han skakade på hufvudet och smålog sorgset. — Antingen jag talar derom eller ej, känner jag det, Gartha, sade han. — Denna sista vinter har frestat mig strängt. Jag kan icke tåla våra kalla vindar så väl som jag förr gjorde eller resa uti natten, utan att blifva nästan lika illamående som patienten jag reser att besöka. Jag fruktar att jag snart måste öfverlemna min praktik åt en yngre och raskare man. Då han sade detta, granskade jag honom nogare och märkte, att han verkligen såg gråare och magrare ut, än då vi skiljdes. Hans röst var också mindre stadig än förut.