Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1869, sida 2

ten så fullkomlig — endast förändringen af båret från svart till grått — hvarje anletsdrag detsamma ... Ö, att jag hade något bevis! En id6 föll mig hastigt in. — Stanna här tills jag kommer tills baka, svarade jag och smög mig ur rummet; Jag var icke borta tre minuter och, då jag kom tillbaka, medförde jag det lilla elfenbensötuiet som innehöll miniaturporträttet, hvilket jag gömt undan under Marguerites sjukdom och hvilket allt sedan förblifvit i en vrå af min byrålåda. Jag öppnade det och lade medaljongen i hans hand. — Säg mig, sade jag, — hvems porträtt detta är? Han såg derpå och lemnade det tyst tillbaka. En enda blick på hans ansigte var nog. Jag visste hans svar, innan han yttrade det. — Hans hustrus. Här fanns då stark bekräftelse — här hemligheten af detta ansigte, som, dunkelt sedt genom många års töcken, ständigt föresväfvade mig. Min fars syster — min stackars olyckliga, bedragna tante Eleanor! Flera ögonblick talade ingen af oss. Mina tankar voro alldeles förvirrade, och jag kunde se på d:r Bryants ansigte, att hans egna icke voro mindre orediga. Då han åter började tala, var det med en röst, som fåfängt bemödade sig att vara lugn. . — Gartha, sade han, — vi få icke tills låta att detta giftermål eger rum. ZYN. LA