Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1869, sida 2

D:r Bryant skiftade färg och fattade mig i armen. — Hvem är denne man? afbröt han ifrigt. — Hvilken man? — Der — der! Han kom just nu in — han talar med madame Delahaye och vänder sig nu till hennes dotter. Hvem är det? — Just den person vi nyss talade om. Det är mr Hamel. — Monsieur Hamel! — Ja — brudgummen. — O, himmel! Och d:r Bryant uppsteg till hälften från sin stol, sjönk åter tillbaka och yttrade ett slags qväfdt jemmerrop. Hans blekhet och häftiga sinnesrörelse förskräckte mig. — Store Gud! sade jag, — hvad är det? Han torkade kallsvetten ur sin panna och såg skarpt på mr Hamel, innan han svarade. Derpå vände han sig till mig. — Gartha, sade han högtidligt, — om jag icke trodde det vara omöjligt, skulle jag säga, att den der mannen var — er tante Eleanors man! I början förstod jag knappast meningen med hans ord. Min tante Eleanors man — han, som förorsakat min fars ruin. Rummet gick omkring för mina ögon, och jag blef sjuk och förvirrad. — Nej, nej, stammade jag, — det är omöjligt. Det kan ej vara så. D:r Bryant ryste och höll handen för jgonen. — Det är tjugo år sedan jag sist såg ronom, sade han, — och likväl är likhe