Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1869, sida 2

hvit klädning, öfversållad med rosor. Hon talar med en gammal dame nära pianot. — Ah, hon är också vacker; men ser blek ut, stackars barn! — Ja; hon har helt nyss återhemtat sig från ett nervöst illamående och har varit nedslagen hela dagen. D:r Bryant satte på sig glasögonen och såg uppmärksamt på henne. — Stackars barn! stackars barn! jag har hört allt det der, sade han. — Hvad tycker ni om fästmannen? — Han är vacker och talangfull. — Hm! ett något undvikande svar! Mathilda Vaudon upphöjer honom till skyarne och så gör hennes dotter. — Ja, mr Hamel är mycket tjusande. — Men han har icke tjusat er? — Icke ännu, det är visst. Om han likväl blott gör Marguerite lycklig, skall jag låta mina fördomar fara och upphöja honom lika! mycket som de öfriga. Ser ni den der lille mannen som nu talar med madame Delahaye? Han är en medlem af ert yrke, och hans namn är Grandet. — Jag har hört Vaudons tala om ho-.. nom. Hvem är den der ohyfsade, buttre personen bredvid honom? — Monsieur Alexander Delahaye — Marguerites onkel. ö — Jaså! Jag har aldrig i mitt lif sett någon, som haft ett mera obehagligt utseende. — Då är det den gamla historien om skalet och kärnan, sade jag; — ty ett vättre hjerta har aldrig klappat under ett! sroft yttre. Han är mycket egen, mycket vär, mycket ohyfsad; men . ..