Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1869, sida 1

och oro, som till ooh med förvånade hans fästmö. Han påyrkade tillredelserna med en brådska, som var alldeles onödig; var nervös, retlig och fordrande och fortfor med seberaktig häftighet att bönfalla om afdragandet af sex eller fyra eller till och med två dagar från den utsatta tiden. — Jag känner på mig, sade han, — som om hvarje ögonblick vore belastadt med fara och ovisshet — som om en osynlig hand vore utsträckt öfver våra hufvuden och kunde i hvilket ögonblick som helst rycka henne från min sida. Om jag är för enträgen, är det min kärlek som gör mig sådan. Om jag förargar någon, så klandra icke mig, utan de farhågor och förhoppningar som belägra mig natt och dag. Så länge hon ej är min, är jag ingenting — icke ens mig sjelf. Jag kan ingenting göra, ingenting tänka utan med afseende på henne; och icke förrän jag är förvissad att ingen makt på iorden kan skilja oss åt, kan jag åter blifva lycklig och lugn. De skulle således gifta sig den sextonde och kontraktet undertecknas aftonen törut i närvaro af ett litet sällskap vänner och slägtingar. Äsven bröllopet skulle ega rum i Lyon; en anordning, hvilken, om den i några afseenden var kostsam och besvärlig, likväl i andra var klokt uttänkt. För det första, var det önskligt att brudens hemgift skulle köpas och förfärdigas i en stad, der moderna funnos till lika istor fullkomlighet som i Paris. För det andra, trodde man att ett återvändande till Montrocher möjligtvis kunde föranleda ett återvändande af Marguerites nedslagenhet och uppväcka minnen, nu alldeles sinslumrade. För det tredje, var det mr