Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1869, sida 2

— Jo. Hvad han stirrar på dig! — Ha! gör han det? Nå, nå, jag har ögon och en teaterkikare så väl som han. Och halft skrattande, halft högdraget, rigtar mr Hamel sin kikare på logen midtemot. Men striden är ojemn, och han är endast en emot många. Icke mindre än Sju kikare rigtas på honom från mr Delignys loge, och den mörklagde herrn tyckes tala allvarligt och ifrigt. De öfriga lägga ned kikarne och lyssna — höja dem iter och se uppmärksamt — arbrytas af ridåns uppgående till sista akten och upphöra så med detta ögonkrig, åtminstone för närvarande. Och nu är det Adrienne, och Adrienne ensam, på hvilken alla dessa tusendes uppmärksamhet fastnaglas, Hon är förändrad, hon lider, hon är förtviflad. Hennes röst ir svag, hennes steg vackla, och ögats glans är matt. Ett besynnerligt utseende af hänryckning är synbart i hennes åtbörler — en bitter hänryckning, afpressad hennes egna lidanden genom minnet af en örsvunnen ömhet. Hennes toner hafva m trött, darrande, genomträngande betylelse, som finner genljud och deltagande hvarje bröst. Sedan kommer den olyoksulla buketten, förgiftad at hennes rival; ch derefter denna försoning, som är för en, denna utgjutelse af triumf och pasion och vild glädje, som sliter förnuftets ista bräckliga tråd och påskyndar den örtärande febern. Och nu börjar giftet verka. Först ayngt i den darrande rösten och liknöjda tällningen; visar det sig derefter i de ringirtanåde blickarne, de samlande hän. ! ernå och tungan, som icke vill göra sin; jenst. Hon inbillar sig åter i närvaron