Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1869, sida 2

sin häftiga svartsjuka, liksom en fältskär med sin knif blottar de darrande nerverna och musklerna på en stackars sjukling. Sedan kom scenen, då hon står ansigte mot ans gte med sin rival. Skådespelerska och furstinna läsa hvarandras själar och upptaga, i närvaron af den man som de båda älska, ett hemligt hats dödliga vapen. Från passion till klagan, från trots till ömhet, från glädjetårar till leenden, som maskera hennes qval, öfvergår hon med det trognaste sken af sanning. Hennes ögon vidgas och spruta lågor; hennes röst, samlande styrka och kraft, darrar af förakt och förkrossar alldeles hennes rival. Liksom förtrollad och darrande, stödjer jag hufvudet mot väggen och kan hvarken tala eller röra mig. Så går ridån ned vid slutet af fjerde akten, och då först märker jag, att mr Hamel inträdt i logen och upptager en plats bredvid min egen, — Jag är mycket ledsen, säger han, lutande sig öfver Marguerites stol, — att jag ej kunnat komma förr. Jag hade hoppats få följa er till teatern. — Och jag, svarar hon, — är endast ledsen att du gått misste om så mycket At pjesen. — Åh, det betyder ingenting. Jag har sett henne spela denna samma rol tre eller yra gånger redan i Wien, — Och hvad tycker du om henne? — Tycker om henne! upprepar mr Hamel. — Jag tycker hon är ett af de mest äfskräckande snillen, som någonsin lefvat, Ton är knappast mensklig och påminner nig om Lady Geraldine i Coleridge eller Morella i Edgar Poe. Men, a propos, obengliga ting, är icke det min fordne anagonist, monsieur Deligny?