Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1869, sida 2

— — — ssegel försedda bostäder. stor vidd, men hvarje liten jordlapp odlas sett fiskvatten. heten uppbjuda sitt yttersta för att tillsfredsställa dessa hundratals millioner menLIPäit DitUSALU, OIVEr hVIIKA endast månen nu kastar sitt bleka, melankoliska skimmer 8. N. Ett och annat. En ny folkrandring. Det hvimlar som i en myrstack — de tränga hvarandra, de armbågas, landbacken ger dem icke rum nog, och de bygga på floderna och vikarne sina flytande, med Deras rike har med omsorg, hvarje litet dike göres till Arbetsamheten, sparsamniskors behof. De äro flitiga, måttliga, listiga, smidiga och grymma: besitta i I få ord, alla de egenskaper, som den enskilde har af nöden för sin räddning i sdenna trängsel, i denna tysta strid för lifvet. Der en familj stadrens tillgångar, ökas utöfver familjebär modren, om än med tårar i ögonen och sorg i hjertat, sitt nyfödda flickebarn till graftornet och kastar den späda varelsen ditin bland multnade lemningar af förutgångna ofter. Barnamordet är, så att säga, en samhällsinrättning hos minskas fördenskull icke. detta folk. Men Der upp: hvimlet stå inbördeskrig af besynnerligaste art, revolutinsförsök, slugt planlagda, vidt utbredda, likväl utan någon ide till drifkraft, utan ett eftersträfvansvärdt mål i sigte, ingifna af förströelsens demon, och hela landskap härjas med eld och svärd, hela städer göras till hekatomber, utan att de o eller offrade veta rätt hvarför. Men frande hvimlet minskas ändock icke. Under århundraden har det varit detta folk förbjudet att utvandra. Blodiga lagar och cyclopiska murar stälde sig mellan det och den öfriga verlden, men skulle likväl icke förmått hålla det svällande menniskohafvet inom sina dammar, om icke okunnighetens förakt för allt främmande och inbilskhetens öfverskat piska murarne halft fått hårda stötar, oc vikit för utsigter til kommit dem till hjelp. ning af det egna Nu stå de cyklogrusade, de blodiga lagarne äro vanmägtiga, inbilskheten har h okunnigheten har lycka, vinkande i Dermed äro fjerran. slussarne sprängda, och verlden hotas med en öfversvämning, den missmodige skulle säga en syndaflod af — kineser. På andra sidan hafvet, numera endast ägra dagsresor från , Midtens urgamla, erbefolkade rike utbreder sig Amerikas jungfruliga jord. Der skuggas vidsträckta rymder af urskogar, i hvilka ännu aldrig en yxas hugg genljudit; der utbreda sig ofantliga, af segelbara floder vattnade grässlätter, hvilkas ensamhet lifvas endast af betande bufselhjordar och glest kringirrande indianer. Men äfven denna nya verlds bebyggda delar, de unga blomstrande stater, som prunka med alla civilisationens attributer, klaga, i trots af den hvarje dag stigande folkvandringen från Europa, öfver bristande arbetskraster. Landtgård uppvexer vid landtgård, stad vid stad, och allt längre mot vester framskjuter kulturen sina utposter; men det går icke fort nog för den stormande ifvern hos desse eröfrare; jorden, som under ärtusenden legat i träde, är för rik, företagsamheten, frigjord från alla hämmande skrankor, för stor i förhållande till armarno. Det kräfves mer muskler, för jetteviljan, som rör sig i det samhället. Hvad under då, att det slägte, som nu lefver, får bevittna, hvad aldrig ett föregående slägte drömt — att ,,det himmelska riket skickar sitt öfverflöd af snedögda menniskobarn öfver stilla hafvet, att ångare och seglare i mängd, lastade med bekännare af Fo och lärjungar af Kon-fu-tse, hamna i San Fransisko, att den nyanlagda Pacific-jernvägens bantåg, när de rassla sin väg framåt österut genom Klippbergen och ötver gräsöknarne, hufvudsakligen verka som medel för denna, oförutsedda, med glädje af många, med fruktan af andra emotsedda folkvandring från Asien, hvars böljor midt i bjertat af Amerika möter folkvandringen från Europa och resterna af den nu hämmade folk förflyttningen från Afrika? Hviken storartad tafla! Vi se grundlinierna till ett nytt skifte i historien tecknas för våra ögon. Hvad följden skall blifva, huru detta skifte skall gestalta sig lär ingen kunna förutsäga. Men ett inse vi dock med visshet: att Försynens vägar och mål äro andra och högre än det trångsinta nationalitetsgrollet drömmer om. .Kinesiska frågan är för närvarande den, som tager amerikanarens uppmärksamhet mest i anspråk. Der ha redan bildat sig partier för och mot asiaternes invandring, och medan dessa partier diskutera i pressen och hållaötal i de lagstiftande församlingarne, invandra österlandets söner allt hvad de hinna, välkomnade af tusental, som beböfva deras läraktighet och flit. Ur den stora mängden aflandtbrukare — farwers — tag hvilken ni behagar, och ni kar nästan vara säker på att ha träffat en, som skall säga er: ,det an för dem bland oss, som ha vuxna, ttrar, men tänk er de andra, hvilkas hustrur måste med egna händer förrätta illa göromål inomhus — tvätta, brygga, vaka, laga maten, sköta barnen, sy och aga! Gud välsigne våra förträffliga qvinhor; men de må vara flitiga som bien och åliga som lammen — de stå i längden cke ut med detta släp, såvida de icke nafva en berghelsa. Tänk er dertill, att nånga af dem fått en vårdad, kanske bland en klemig uppfostran! Tänk er, tt de vilja hafva någon stund af dagen ör att odla sin själ och sin mans och ina barns på köpet med läsning, musik . S. v.! Det är sannt, de hinna med allt ;ch äfven med det, men, sir, deras helsa ider, de veta ej hvad hvila vill säga. Och letta allt af brist på tjenare. Detskandisaviska och tyska tjenstefolket är bra, men let är ondt om dem. Det irländska är åligt; karlarne ostadiga till sinnet, råa, rällystna, begifna på dryckenskap; qvinorna smutsiga, oläraktiga och obekanta ned alla ett godt hems fordringar. De amla sig för öfrigt helst i städerna, der 2