Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1869, sida 2

5 Skizzer. Göteborgs Trädgårdsförening. Lummiga trän, blommor, vatten och fris! luft, se der källor till njutningar, hvilk tillfullo borde kunna uppskattas af den vi de heta stengatorna bundne stadsinnevå naren. Vår vackra Trädgärdsförening er bjuder allt detta i vår omedelbara närhet men besynnerligt nog liknar den täck: -t parken en, visserligen erkändt behaglig men dock negligerad ungmö, ty den, son under dagens lopp vandrar genom de nä stan öde gångarne, kan knappast tro at en folkström af femtiotusen menniskor bru sar omkring den tysta, fridfulla lustgården Fremlingen får ovilkorligen här en mycke hög tanke om vårt samhälles idoghet. De: ; fåtaliga publik, som under dagens lop; besöker Trädgårdsföreningen, är nästar alltid densamma och kan indelas i bestämda klasser. Tidigt om morgonci ser man bleka gestalter vandra mellan d ji daggbeströdda blommorna och träden sam , slutligen styra kosan åt ett bestämdt håll för att serveras med åtskilliga glas me sller mindre smakliga mineralvatten. Denn: publik utgöres till större delen af — sjuk lingar. Omkring klockan nio försvinn: dessa som skuggor, och en stund derefte sinfinner sig en helt annan publik mec daddor, dockor, bollar, trummor m. m., — det är småttingar. Trädgårdsföreninger blir nu under ett par timmar en barnkammare, der de små dock tillhällas sträng tukt och etikett dels af de ofvannämnda sdaddorna, dels af en ,,engel med bart hugÅgande svärde, eller — rättare sagdt — af sen äldre allvarlig man (kallad parkvakt), med stadgadt sätt och knölpåk i handen. Det är ,,ordningens väktare, och honom åligger det framförallt att tillse det icke de små barnafjärilarne få fladdra öfver de gröna gräsplanerna, utan troget, såsom snälla barn egnar, hålla sig till — sanden. Vid middagstiden äro tättingarne ensamma herrar på täppan, men få vid tretiden lemna rum för en skara unga män, hvilka genast slå sig ned vid schweizeri-paviljongen, och vid hvilkas åsyn schweizarens jovialiska ansigte glänser som en gammal cylinderhatt efter en hättig regnskur. Och detta är ganska naturligt, ty dessa unga män, — till hvilka undertecknad äfven blygsamt räknar sig — bidraga kraftigt att för honom lätta bekymrens börda och kunna just af detta skäl göra anspråk på hederstiteln — lättingar. Men äfven dessa aflägsna sig, och efter klockan fyra ser man romaneska jungfrur och mamseller trippa omkring i gångarne eller sitta under bersåernas löfhvalf, — de flesta med en roman i handen. Emellertid börjar solen sänka sig alltmera mot .purpurskyarne i vester, skuggorna förlängas, de romanläsande jungfrurna och mamsellerna känna sig mäktigt gripna af det poetiska i situationen, vestanvinden hviskar sakta mellan almarnes blad, och allt förebådar qvällens stilla frid, — då blir det plötsligt lif och rörelse i den nyss så tysta parken. Reservvaktmästare — (klingande titel) — begifva sig till schweizeri-paviljongen, herrar musici börja ordna sina respektiva instrumenter, i hufvudgångarne placeras bössor, — ja, ja, sparbössor —, damer och herrar anlända, och först nu börjar man få någon aning om att man befinner sig på ett offentligt förlustelseställe i en större stad. En förträfflig musik, utförd af det skickliga Beyerböckska kapellet, klingar snart genom den tysta qvällen, borden framför schweizeriet — detta Trädgårdsföreningens hjerta — besättas alltmera, bånkarne kring hufvudgångarne äro garnerade af åhörare, — men från denna skara höres blott ett svagt sorl —, intet klingande skratt, ingen högljudd konversation förnimmes. Det ligger någonting ,, very respectable i denna tysta glädtighet, — men den verkar något nedtryckande. Om ett muntert skratt höres från något af dessa talrika kotterier, kan man vara förvissad att det kommer från en grupp af utländningar. Man kastar en förvånad blick på den djerfve, som så kan trotsa konvenansen, men man ursäktar honom, då man ser att det är en fremling. Först sedan ; gaslågorna börjat flamma bland träden och kasta sin månskenlika belysning öfver gångarne, lossas etikettens tyglar något, — ja, man vågar till och med applådera ett anslående musiknummer. Detta är Trädgårdsföreningens hvardagsfysiognomie. Men vid vissa tillfällen, såsom vid konserter för ett eller annat ändamål, företer parkens folklif en annan prägel. Den vanliga publiken har blitvit uppblandad med ett mera okonstladt och lefnadsfriskt element, nemligen våra aktningsvärda kroppsarbetare, och för den uppmärksamme betraktaren erbjuda sig en mängd omvexlande scener bland de tusendetals glada menniskor, som hvimlas bland träden. Dessa scener äro dock aldrig af störande natur, endast mer eller mindre komiska. Se här några dylika! Musiken spelar Kjerulfs Brudefärd, och i närheten af musikläktaren, någotpå sidan öm en af gångarne dansar en glad själ stt pas. de seul. Han säger ingenting, r — 7—