af detta kära namn, och arbetet föll mig ur händerna. — Den bäste vän jag eger i hela verlden! svarade jag ifrigt. — Hvad vet ni om honom? Onkel Alexander yttrade ett slags grymtning och vred sina mustacher. — Åh, ingenting serdeles. Jag träffade blott Vaudons i går, och de talade om honom. — Jaså. Hvad sade de? — Hm! Jag vet inte. Bådo mig säga er, att han skulle komma och helsa på dem, tror jag. — Komma och helsa på dem! När? — Det kan jag verkligen inte säga. Genast, tror jag. Genast, och jag sjuttiofem mil borta! Jag var förvirrad, visste hvarken hvad jag skulle säga eller tänka och började, i min otålighet, att rifva upp min stickning, utan att veta hvad jag gjorde. Under tiden stoppade onkel Alexander åter sin pipa, tände långsamt eld derpå och betraktade mig under lugg. — Sade de er ingenting mer, sir? stammade jag straxt derpå. — Icke det jag kan minnas. Jag hängde hufvudet och kände tårar at felslagen förhoppning stiga till mina ögon. Der var då ingen bjudning till mig — intet serskildt bud af något slag; och, så framt icke min vän sjelf for den långa vägen till Lyon, hvilket, vid hans ålder och under denna årstid, icke var att tänka, fanns der ingen utsigt till att vi skulle träffas. Onkel Alexander grymtade åter och rörde sig fram och tillbaka på sin stol. Derpå, liksom han lemnat sin förra mening ofull