Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1869, sida 3

ade Ämnen. En eremit på Roms Campagna. En tyck kovstnär, Eduard Merken, berättar i bref från Rom sistl. Juli månad följande: Icke långt etter det jag slagit upp mina bo i Rom gick jag en dag ut till Campagnan 3 väg, som leder genom Porta Pia. Jag var ännu en nykomling, hvilken icke lade särdeles vigt på j åtskilliga välmenta råd och varningar, och trodde att i en stad med så många andliga intet särdeles ondt kunde vederfaras mig. Jag gick isakta mak tramåt till de vackra klipp-partierna vid Frascati och njöt at dem samt ar det herrliga vädret. Snart kom aftonen, och, försjunken i mina tankar, anträdde jag återvägen. Jag var omkring en timmes väg från stadens murar. Då föll händelsevis min blick på ett litet, atsides beläget. pittoreskt hus, som jag tog för att vara antingen en herdekoja eller en bondstuga. En liten klocka kom mis dock att tänka på en eremits boning, och ännu mera, en lång gestalt i munkkäpa, som syntes i dörren. Jag betraktade mannen och gick stillatigande förbi. Men jag hade observerat, att han hade ett särdeles vackert, kraftigt bildadt hufvud, prydt at ett svart skägg och som af ett par skarpa ögon fingo ett uttryck, hvilket behagade mig säsom målare. Jag hade tillryggalagt ungefär hundra steg, då jag trodde mig förnimma ett prasslande bakom mig. Jag vände mig om och såg att munken kom efter mig. Hans gång hade någonting smygande, och detta väckte min misstänksamhet. Jag blef stående och såg honom rakt i ögonen. Nu gjorde han ett tecken att han ville gilva mig sin välsignelse, men jag betackade mig, kastade åt honom en slant och vände mig om såsom en person, hvilken önskade göra slut på denna täte-å-tete. Men han kom närmare och gjorde korstecknet. Det låg någonting hemskt hemlighetsfullt i denna rörelse. Den tysta Campagnuan, ofver hvilken skymningen sänkte sig ned, bredde sig ut på alla sidor omkring mig; ingen menniska syntes fjerran eller när. Till mitt försvar hade jag intet annat, än en smal rottingskäpp. Jag frågade honom nu beslutsamt hvad han ville och bad honom gå sin väg, och dervid stack jag, af en lycklig ingitvelse, handen innanför den tillknäppta rocken likasom hade jag ett vapen doldt der. Så stodo vi ännu nägra ögonblick gentemot hvarandra på endast några stegs afständ. Derefter bugade han sig, skakade på hufvudet, likasom förundrade han sig öfver min ätbörd, och gick långsamt tillbaka. Attjag följde hans exempel, ehuru i motsatt rigtning, förstås af sig sjelft. Någon tid härefter förnam jag af en håndelise, att en vignerolo plötsligen försvunnit, och att hans förtviflade hustru sökt honom öfver allt utan att kunna finna honom. Nu var det icke på sin plats att tiga längre. Jag och mina vänner föranstaltade om en angifvelse mot eremiten, hvilken syntes oss misstänkt. En afton gingo tre karabinierer (bäfliga gensdarmer) ut till Campagnan; den ena klädd såsom engelsman och rikt behängd med gulunipper, de båda andra på behörigt afstånd såsom understöds trupp. Dseudo-engelsmannen, en blond, undersä karl med jernstyrka, hvilken jag sjelt fått prö på, gjorde sin sak förträffligt. Snart var han melelst tecken fördjupad i ifrigt samtal med den fromme brodren. Patern bjöd honom, sedan omkitningarne blifvit tagna i betraktande, in till sig. Engelsmannen uttryckte sin förva ing, huru man kunde sofra på den stenhårda träbänken och luade sig ned ötver densamma. Piötsligen kastade munken sig öfver sin gäst. En förfärlig kamp på if och död uppstod i den trånga cellen, Genslarmen hade all möda att kunna värja för den belise mannens skickliga, om mycken ning vittnande, anfall och att gilva sitt alarmtecken. Nåsra minuter sednare var eremilen i rättvisans vänder. Hyddan och dess närmaste omgifning undersökes, och man träffade på en till hälften nedrasad orunn: I denna fann man först liket efter den örsvunna vignerolon. Derefter följde efter hvart nat 7 lik. nästan alla af utlänningar. Af de fvade effekterna fann man här och der åtskilligt; nen inga smycken eller dyrbarheter. Dessa hade dan, efter man sedan uppdagale, gifvit i resent åt sina älskarinnor, hvilka icke alla till örde de lägre klasserna, ty han var, om j edan nämnt, en vacker karl. Snart drog er landets bruk, en slöja öfver denna remiten halshöggs inom S:t Angelos murar och egräls, påstår man, af många ,sköna och stolta gon. (D.-B.) Engelskt. Nyligen kom, berättar en sydrysk dning, en engelsman till sitt lands konsul i Odessa