Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1869, sida 2

jag skulle köpa kappor till de båda andra och låta er gå utan? Tårarne rusade till mina ögon. — O, monsieur! utropade jag, — ni — ni har väl icke gifvit tre hundra francs för en kappa till mig? — Det är mina egna pengar, muttrade onkel Alexander, — och jag förmodar jag kan göra med dem hvad jag behagar — he? Jag kände en sådan qväfning i min strupe, att jag knappast kunde tala, men bemödade mig likväl att säga någonting tacksamt. — Denna — denna gåfva, stammade jag. — Jag har icke förtjenat — jag ... Onkel Alexander plockade ursinnigt på sina mustascher och glodde på mig som en tiger. — Mille tonner-r-r-r-res! sade han med sin starkaste rullning på rt. — Om ni försöker tacka mig, skall jag sätta ned er midt på vägen och lemna er att gå hem på egen hand. Således teg jag, ty han såg förskräckligt allvarsam ut, och vi voro en hel del mil från Montrocher. Efter detta voro vi båda tysta, och det var ej förrän vi kommo nästan i sigte af vår resas slut som min kamrat åter talade. — Sel sade han, pekande med piskan på en flock tunga hvita moln, som stego upp i vester. — Vi få ändå snö! XXXII Kap. Flyttningen. Färden till Lyon var lång och tröttsam,