Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1869, sida 2

häftig och förskräcklig. Kommer ni ihåg iden der aftonen vid La Rochepotes ruiner? Hur obarmhertig han var, och likväl Ivar det ändå något präktigt deri! Jag sönskar ofta, att han ville säga mig mera om sig sjelf och hafva mera förtroende till mig; men om jag frågar honom om hans förflutna lif, svarar han antingen med ett skämt, eller tystar han mig med en missnöjd mine. Ibland tänker jag, att han icke alltid kan hafva varit hvad han nu är, och att politiska ledsamheter åstadkommit detta ombyte. Åh, mademoiselle, har kan en gång ha innehaft en titel — hvem vet? — Ja, hvem vet! svarade jag, med en suck, och der föll ämnet. Af alla dagar i veckan, var Lördagen den sorgligaste för Marguerite, Söndagen den tråkigaste och Måndagen den lyckligaste — ty på Lördagen lemnade mr Hamel oss för att resa till Chalons, der han var öfver Söndagen, och på Måndagen återkom han med tåget senast klockan två. Då dörren till förmaket derföre en Lördagsafton slogs upp och onkel Alexander oförmodadt trädde in, med kapuschong och allt, kunde ingenting varit lägligare, och ingen, utom en, mera välkommen. — Något rum för mig? sade han, med nattsäck i hand. Marguerite flög emot honom, slog båda sina armar om hans hals och kysste honom hjertligt. — O. hvad jag är glad! utropade hon. — Käre, käre onkel Alexander, hvad jag är glad! Rum för dig i sanning! Huru vågar du fråga någonting sådant? (Forts.)