Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1869, sida 2

utflygter, tillika med sådana nöjen, som erbjödos hvarje afton genom de då pågående förlustelserna, återgåfvo snart Marguerite mycket af hennes fordna glädtighet och spänstighet och all hennes fysiska helsa. — Hon måste blifva glad, sade d:r Grandet, — om ni aldrig gifva henne att vara ledsen. Hans råd följdes nu efter bokstafven; men, oaktadt allt detta, tycktes hennes sinne aldrig fullkomligt återvinna dess förra anstrykning. Hon smålog, men leendet dansade ej längre i ögonen så väl som på läpparne. Hon skrattade, men hennes skratt saknade den ljufva silfverklangen af fordna dagar. Någonting felades, någonting var borta — och likväl var hon icke olycklig. Det var liksom ungdomens lysande illusioner redan voro förbi — liksom den första tanken på döden förtidigt mattat lifvets skimrande färger och förvandlat verlden till allvar. Kanske började hon också undersöka framtiden; fråga sig sjelf om hon handlat väl och klokt; och, så passioneradt hon än älskade honom, betvifla om hennes lott med mr Hamel skulle blifva så solbelyst och törnfri, när allt kom omkring. En sång sade hon till mig: — Jag tycker icke om hans sällskapsbröder, och jag kan aldrig glömma den der faslige öfverste Sylvestre. Och vid ett annat tillfälle, då vi båda voro ensamma och väntade hans ankomst, lutade hon drömmande sitt hufvud i handen och sade: — Ju förtroligare : blifva, desto mindre tyckes jag känna hnonom. Det finns djup i hans natur, till wilka jag aldrig kan intränga — det gifres ögonblick, då jag nästan fruktar hoom. Med allt sitt lugn, kan han vara