Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1869, sida 1

Så steg jag in; och hästen, som fått sin ration af hafre, sprang åstad dugtigt. Men sprang åt orätt håll! Sprang till höger i stället för venster, förande mig hvarje ögonblick längre och längre bort från den del af staden, dit jag ämnade mig. — Säkert, sir, måste vi tagit orätt väg, sade jag, efter några ögonblicks besvärande tystnad. — Klädeshandlaren . . . — Åt sanders med klädeshandlaren! afbröt onkel Alexander, med en svängning med piskan. — Jag har hört nog om klädeshandlaren för i dag. Tala om någonting annat! — Men min kappa, sir! Jag måste hafva en kappa! — Åt fanders med er kappa! Jag har hört nog om den också. Jag förlorade nu allt mitt tålamod och kände mig blifva mycket röd och ond. — På min ära, sade jag, resande mig till hälften från min plats, — detta är odrägligt! Ni drifver ert skämt för långt, monsieur, och jag fordrar att genast få resa tillbaka. Onkel Alexander grinade, så att munnen drogs ända upp till öronen, och tvingade mig att åter sätta mig ned med en af de ludna tassarna. Vi hade nu lemnat stadens område och kommit ut på stora landsvägen. — Lugna er, min lilla vän! sade han. — Er kappa ligger i vagnslådan, och så snart vi komma hem, skall ni få den. Jag såg på honom alldeles förbluffad. — Min — min kappa! stammade jag. — I vagnslådan! — Naturligtvis. Ni trodde väl inte, att