sir? frågade jag, tagande för afgjordt att vi genast skulle skiljas för att uträtta våra olika ärenden. — Hvart skall ni gå? sade onkel Alexander, besvarande en fråga med en annan. — Iill klädeshandlaren och bundtmakaren. — Godt, jag vill gå med er till bundtmakarens. Det ligger på min väg. Stalldräng, ni kan ge hästen litet hafrel Derpå gick han med väldiga steg ut i staden, och jag höll steg med honom så godt jag kunde. Snart gick han in i en tidningsbyrå och kom ut med Moniteuren i hand, och efter ytterligare några ögonblick uppnådde vi en butik, som bar namnet Gilbert Lejeune och den klingande titeln Magazin des Polletiers de la Siberie. I stället för att lemna mig och fortsätta sin väg, utbredde mr Alexander här sin tidning, stödde sig emot boddörren och började läsa. Jag tog derpå upp madames lista med kommissioner och utvalde två vackra sobel-muffar, två boor och två par muffediser till henne och Marguerite. Då detta var gjordt, ville jag lemna butiken, men köpmannen, som var en mycket präktig herre, vär enträgen att jag skulle se hans nyaste varor. — Ett ögonblicks tålamod, mademoiselle, sade han öfvertalande. — Gör mig blott äran att se på dessa eleganta vinterkappor. Vi kalla dem Czarinna-kappor. De äro fodrade alltigenom med ekorreskinn och gjorda af det finaste sachsiska kläde Endast tre hundra francs stycket, made moiselle — endast tre hundra francs! Jag tvekade, undrade om icke madame skulle tycka att det var för dyrt, såg at hon endast upptecknat ,, varma reskappor