Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1869, sida 3

nina läppar, mina fingrar förlorade all: cänsel, och tänderna skallrade af köld. i cke så min kamrat. Han var utstyrd om en lapp; hade stora ludna handskar, : som gjorde att hans händer liknade tassar; rökte väldigt och var insvept från nufvud till fot i en tjock ytterrock med stor, spetsig kapuschong, som stod upp sfver hans hatt som en ofantlig ljussläckare. På detta sätt skyddad mot vädret, fortfor han att röka under den förargligaste tystnad och öppnade icke sin mun en enda gång förrän vi färdats öfver halfva vägen till Ghalons. Då såg han upp åt skyarne, stoppade åter sin pipa och sade: — Vi behöfva mera snö. — Det göra vi ej, utropade jag rysande. — Åtminstone ej förrän vi alla lyckligt och väl kommit till Lyon. — Prat, vi behöfva det. Jag behöfver det. Penningmarknaden gick ju ned i går till sextiofyra, endast för frostens skull. — Det gläder mig, sade jag elakt. — Gläder er! upprepade onkel Alexander. — Är ni tokig? Hvad menar ni med att det gläder er? — Jag menar, att jag ir förtjust att finna det kölden har någon verkan på er, ty ni tyckes ej känna den mera än en salamander. Onkel Alexander utbrast i ett groft skratt och tilldelade hästen ett dugtigt rapp med piskan. Sådana ord voro just hvad som kunde sätta honom i godt lynne; och ju vresigare de voro, desto bättre tyckte han om det. — Jag förmodar ni fryser då, sade han då hans munterhet något saktat sig.