Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1869, sida 3

nom till marken. Lucas ville försvara sig, men joninnan lade sina tassar på hans skuldror, satde borom med tänderna i balsen och släpade honom till sidan af buren, hvarest de öfriga fyra lejonen befunno sig. Lucas lyckades nu undkomma lejoninnan och försökte resa sig, men i samma ögonblick kastade sig de öfriga lejonen, som nu äfven fattades af ett plötsligt raseri, öfver honom, och han nedföll åter, i det han gaf till ett förtvifladt rop och nästan doldes under de fem rasande djurens kroppar. Man kan tänka sig, huru de talrika åskådarne blefvo till mods vid denna syn; några fruntimmer svimmade, andra sprungo förskräckta omkring och sökte en utgång ; några, som alldeles förlorade besinningen, ropade att man skulle gå in i buren och frånrycka djuren sitt byte. Efter ett ögonblick visade sig Lucas tjenare Pepe med en karbin; han öppnade modigt dörren till buren för att komma sin herre till bjelp. Bullret, som förorsakades häraf, afledde djurens uppmärksamhet från Lucas, som blödande ännu hade nog kraft att begagna sig af tillfället för att resa sig upp, och under det Pepe oförskräckt gick mot lejonen, skarpt betraktande dem och skrämmande dem genom afskjutande af sin karbin, släpa sig till dörren. I samma ögonblick, han skulle öppna densamma, störtade ett af lejonen, som rasade ötver att se sitt byte hafva undkommit, mot horom; men Påp kastade sig emellan och gaf lejonet med kolfven af karbinen ett så våldsamt slag, att det drog sig tillbaka, så att Lucas kunde öppna dörren och komma ut. Då Pepå, mot hvilken lejonen nu vände sig, såg sin herre räddad, drog han sig skyndsamt tillbaka och lyckades undkomma. Detta var också i sista stunden, ty med blodiga gap och resta manar störtade de sig mot burens jernstänger, i det de beto och ruskade i dem, utstötande förfärliga tjut. Det var en hemsk syn. Då Lucas kommit ut, föll han i vanmakt; han bade erhållit svåra sår i halsen samt i ena sidan, och hans drägt var alldeles söndersliten. Emellertid mottog publiken kort derefter den glädjande underrättelsen. att hans tillstånd, om också allvarsamt, dock ej var oroande. STARRETTETTTTDE ETTER FRITT NRA NTE