Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1869, sida 2

B333 — uttömdt på dess innehäll, men ännu lukiomde tobak; en liten fet mandarin af porslin: en afgud af silfver, ungefär så stor som en valnöt, sittande med benen i kors på en fotställning; en elefantbet, präktigt graverad; ett stycke polerad grön marmor, med påskrift: Från Hadrians villa i Tivolis; några hesynnerliga snäckor; några silfvermynt från grekiska öarne och en tunn bok i ett omslag af brokat, hvilken befanns vara ett österländskt poem, skrifvet på velin och präktigt utsiradt. Detta sednare förtjuste mig. Jag hade aldrig sett någonting dylikt — ingenting liknande denna utsökta stil, med dess underbart noggranna böjningar och fing slängar — ingenting liknande dessa utarbetade härder, som omgaårvo hvarje sida, tcbokstäfver strålande i purdessa begynnerpur och guld, dessa vanetter af fåglar och moskser, kalifer med 8.. dansande flickor och rosengårdarHan: innehöll omkring femtio sidor, hvaraf ej två voro lika. En fin vällukt, sådan jag aldrig förr känt, genomgick hela boken och utdunstades vid omvändandet at hvarje blad. Jag erfor en känsla som om jag varit förflyttad till sagornas land och blef så upptagen deraf, att jag ej gaf ringaste akt på korgens öfriga innehåll. Midt i dessa drömmerier väcktes jag a ett utrop från Marguerite. Jag såg hastigt upp. I ena handen höll hon etölitet etul af elfenben, som bon just öppnat och i den andra ett miniaturporträtt hvarpå hennes ögon voro uppmärksamt fästade. — Ett porträtt! stammade hon. — Ett fruntimmersporträtt, och så älskligt! Jag ryckte det från henne och höll det