Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1869, sida 2

plågsam oro hade bemäktigat sig mig och, så trött jag var, kände jag likväl att jag! j skulle kunna sofva. Jag drog upp rullsardinen och såg ut. Regnet hade upphört, snön hade alldeles försvunnit, och månan sken nyckfullt mellan remnor af förbijagande moln. Hur ofta jag betraktat dess bleka skifva under just sådana nätter som denna, då de höstliga regnmolnen drefvo öfver himlen, och den spöklika dimman uppsteg på den öde heden kring mitt fädernehus! En mängd gamla minnen genomflögo mitt sinne — scener från min ensliga ungdom, min fars dödsnatt och min fasansfulla väntan i portlidret. Jag kunde ej uthärda dessa tankar och kunde ej förjaga dem. Jag släppte ned gardinen, kastade ett nytt vedtiå på elden, tog en bok och försökte förgäfves läsa. Sedan erinrade jag mig helt hastigt porträttet. Jag längtade att ännu en gång betrakta det. Det fängslade mig, och ehuru jag visste att det ej angick mig, kunde jag ej längre motstå impulsen, som dref mig att åter taga fram det. Det låg aldra öfverst i korgen, och då jag förde det till ljuset, tycktes det se igenom mig med dessa allvarliga ögon. Store Gudhur var det fatt att jag ei kunde iörjaga intrycket, att jag satt detia lefvande ansigte någon gäng för länge sedan? Var det i en dröm eller i någon aflägsen och glömd tillvaro? MM Mina egna tvistel och frågor uppskakade orh plågade mig. Jag lade bort porträttet, Återvann mitt lugn med en stark ansträngning och beslöt att ej mera tänka på saken. Men vi kunna icke alltid kontrollera sinnets verkningar, och denna natt var mitt sinne i fullt uppror. Långt efter det