Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1869, sida 2

öAiAi ——— utt under lampan. Det var verkligen ett Jinnohufsud, måladt på elfenben och insatt i en stor oval medaljong, med en valknut af hår på baksidan. Ansigtet var allvarligt och vackert, med fina, aristokratiska drag, stora, tänkande, bruna ögon och en mun, så fint formad och likväl så fyllig, att endast det trognaste porträtt kunde återgifvit dess egna karakter. Håret var mörkt och vågigt och uppsatt på ett sätt, som begagnades för åtminstone tjugo år tillbaka. Den utmärkande egenheten hos detta porträtt var emellertid det sällsamma leende, som lifvade hvarje anletsdrag och likväl icke tycktes röra någon muskel eller till någon del förändra ansigtets linier. Det hela var en sällsynt och skön kopia af en ännu sällsyntare och skönare qvinna. Det var ett mästerstycke både till konst och natur. Det var likt ett ansigte skådadt i en dröm och, besynnerligt nog, vid första blicken ingaf, det mig en känsla som om jag verkligen hade sett det i någon obestämd, förgäten dröm för länge sedan. Så starkt, och jag kan nästan säga så plågsamt, var detta intrysk, att js på flera minuter ej kunde yttra ett or eller slita mina ögon från medaljongen. Då jag slutligen blickade upp och såg det ängsliga uttrycket i min lilla Marguerites bleka ansigte, blef jag både förskräckt och förvånad. Nu — Comment petite! sade jag, läggande min arm om hennes hals. — GQuest-ce que tu as? Hvarföre täster du ögonen å denna tafla, som om det vore Medusas ufvud? — Hellas! mumlade hon, med ett slags snyftning och dragande efter andan, —