väggarne voro klädda med pöcker, oc man hade från fönstren en vacker utsigt öfver Saöne-dalen. Öfver eldstaden hängde en vacker kopia af madonnan della Seggiola och en samling sällsamma pipor, hookahs, narghillies, med flera. Bordet var försedt med kallt vildt, pastejer, konfektyrer, rhenskt och rödt vin och små fina venetianska glas. Vi intogo våra platser, och mr Hamel satte sig emellan oss. Han var nu vid ett förträffligt lynne, spelade värd mästerligt och gjorde sitt bästa att utplåna hvarje ogynnsamt intryck, som öfverstens ankomst kunde qvarlemnat hos oss. Han afskedade betjenten och passade sjelf upp oss. Han lade för oss af de utsöktaste bitarne, underhöll oss med en ström af qvickheter och öppnade med egen hand buteljen, som innehöll det beryktade Johannisberger. Marguerites bekymmer stod cj länge profvet mot dessa behagliga inflytanden. Hon glömde snart allt utom det närvarande och lyssnade, skrattade och beundrade med hela sin känsliga naturs barnsliga laissea aller. Så halkade tiden undan, och klockan slog tre innan vi visste ordet af. Snön hade upphört, och i öster var himlen höljd i guld. Vi hade ingen tid att försumma; derföre skickade mr Hamel Pierre till Lion diOr efter vagnen och befalide fram sin egen häst, för att följa oss hem. Då detta var gjordt, skyndade vi åstad så fort vi kande. Marguerites nya skatter, inbegripande många flera än hon sjelf utvalt, inpackades i en korg och sattes i vaguslådan; en stor fill sveptes omkring oss; Pierre, sem nästan undvikit mina blickar hela tiden, vidrörde sin mössa och