Spräkfrågan. I detta ämne yttrar Jönköpingsbladet bland annat: -Dat mål, hvartill man i rättskrifningshänseendet bör sträfva, är naturligtvis, att det skrifna bör vara en så vidt möjligt är trogen afbildning af det talade; men de svårigheter, som bestående förhållanden uppställa mot denna regels iakttagande, äro så stora, att de i flere fall utgöra oöfvervinnerliga hinder. Hit höra isynnerhet a) uttalets olikhet i särskilta trakter af språkets landområde, och b) alfabetets ofullständighet. En tredje svårighet, mindre än de två föregående, men som likväl icke får alldeles förbises, är slägtskapen, Mot den förstnämnda svårigheten ställes vanligen regeln, att en viss munart antages såsom högspråk, och efter den skall skrifspråket rätta sig. Regeln är sväfvande, och dess tillämpning utsatt för godtycke. Man har något olika uttal för bögtidliga orationer, andra offentliga föredrag och det vårdade samtalsspråket: hvilketdera skall tagas till norm? — Emellertid finnes i detta fall ingen lämpligare regel. Den andra svårigheten är större. Med hänsyn till den regeln, att hvarje ljud skall hafva sitt bestämda tecken, är bokstafsredet ganska otullkomligt: några ljud hafva flere olika tecken, och andra Jjud sakna egna tecken, äfven utan att härvid räkna Jandskapsmålens ljudskiftningar. Hårda i-ljudet har tre tecken (c, k, q), i-ljudet två (g, j). tv-ljudet tre (f, v, w), f-ljudet på sätt och vis fem (c, s, s, 5, 3) 0, s. v., hraremot tecken saknas för lena k-ljudet, sch-ljudet samt de öppna u-, å-, åoch d-ljuden ). Att de ljud, som hafva flere tecken, skrikvas olika i olika ord, säger sig sjelf; och ofta nog skrifves samma ord olika af olika författare; men ännu större skiljaktighet råder vid skrifsättet af de medljud, som sakna egna tecken: lena f-ljudet skrifves ömsom med k och tj; för sch-lIiudet begagnas sammansättningarne sch, fi, sk, skj, och stj, förutom ch och ag för en del lånade ord, som tå bibehålla sin främmande drägt; öppna uoch ö-Jjuden skrifvas alltid med sina resp. vokaler (t. ex. under, höra), öppna å-ljudet oftast med o (t. ex. ords ning), öppna ä-lIjudet ömsom med e och å (t. ex. ernå, ära). Denna brist å ena sidan och öfverflöd å den andra gör ett fullkomligt ljudenligt skrifsätt omöjligt: om man än kan bortkasta öfverflödet, så qvarstår deremot bristen. Den tredje svårigheten, dägtskapen, sätta några språkreformatorer sig öfver; men det går likväl ej alldeles an: äfven språket har sina familjeband, som väl må kunna lossas i den mån slägtskapen aflägsnar sig, men icke böra hänsynslöst med våld slitas. Oss synes, att man härvidlag bör så vidt möjligt respektera den närmare slägtskapen (böjningsformerna), hvaremot man kan visa mindre undseende med den aflägsnare (härledningen), som dessutom i många fall är tvetydig. Slutligen har man vid fråga om en rationell reform at svenska språkets rättskrifning att taga hänsyn till andra bildade språk. Prickade bokstäfver äro i allmänhet olämpliga, och då svenskan för öfrigt eger fördelen att icke besväras af accenter, borde man söka bortmönstra de i den romaniska språkstammen ej förekommande bokstäfverna å, och d. En så genomgripande reform kan icke utföras så snart, och vi förorda ingen positiv åtgärd för densamma; men vi hemställa om icke de reformer, som nu ifrågasättas, böra ordnas så, att omförmälde bokstäfver icke än hårdare fastlåsas, utan snarare en rigtning inslås, som i framtiden banar väg för deras uttågande.