mig tid att svara. — Hon är tvertom mer sän lycklig att utbyta blåst och snö mot tak öfver hufvudet och en brasa. Dessutom har jag något förträffligt Johannisberger, öfver hvilket hon måste gifva mig sitt omdöme. — Jag förstår mig ej på viner, sade jag torrt, — och jag har aldrig i mitt lif smakat Johannisberger, så jag ber att ni ej måtte göra detta till ett skäl att bortföra oss på detta sätt. — Skäl eller icke skäl, äro ni mina fångar, svarade han, — och hir är ert fängelse! Sägande detta, drog han oss in i en stor portik och ringde. Dörren öppnades af en liten gosse i livre, hvilken jag igenkände som Pierre Pichat. Mr Hamel gick före oss uppför trappan. — Mina rum äro i första våningen, sade han, — så ni ha ej långt att stiga upp; men jag fruktar de äro i en förskräcklig oordning. Pierre, vi måste genast frukostera. Dermed införde han oss i sitt förmak och rullade fram en soffa till elden. Vi hade aldrig förr varit i mr Hamels bostad, ehuru vi kände väl till buset och brukade titta upp till fönstren, då vi gingo förbi, undrande hvilken del han bebodde. Derföre voro vi icke beredda på den prakt som mötte våra blickar; ett rum med trymåer, gardiner af silkedamast, och mattor, hvari våra fötter sjönko djupt ned vid hvarje steg. Fåtöljer af orientalisk yppighet, eleganta små konstverk af bronz och marmor, ett präktigt piano, ett schatull å la Louis Quatorze, ett fönsterbord med utsökta inläggningar, böcker, foretter,