Göteborg den 23 Åugusti. Den sednaste arbetsinställningen i hufvudstadem föranleder Dag. N:r till efterföljande erinringar, hvilkas riktighet ej lärer kunma förnekas: Det första vi hafva att säga om denna sak, är att det är ett lyckligt förhållande att i detta fall icke finnes någon lag, som hindrar arbetare eller arbetsgifvare från att träffa öfverenskommelser om att bilda föreningar för att uppskrufva eller nedtvinga arbetslönerna. Detta är tvärtom en af de rättigheter, som i teorien räknas bland mensklighetens oförytterliga, men som ändock praktiskt är mångenstädes af staten förvägrad arbetstagarne. fven ur moralisk och stats-ekonomisk synpunkt batva arbetarne fullkomlig rättighet att träffa sådan öfverenskommelse. En annan fråga är, huruvida de i detta särskilda fall förfarit klokt, då de tagit det här nämnda steget. Tidpunkten tyckes icke vara väl vald, enär det är ondt om arbete, arbetsgifvarne sjelfva få illa betaldt och ofta alldeles intet, samt från landsorter, der det också är brist på arbete, timmermän och snickeriarbetare lätt kunna anskaffas. Utgåugen skall emellertid visa om arbetarne valt sin tid rätt eller icke. Huruvida den begärda förböjningen af 25 proc. å ackordarbete eller tör tidarbete 21 öre i timmen är billigt eller icke, kunna vi ej fullt bedöma. Det tyckes väl icke vara för mycket att en arbetare i så påkostande yrken, om han är ilitig, ej må behöfva arbeta mer än 10 timmar om dagen och dermed förtjena 2 rdr öre eller 660 rdr om året — förutsatt att ban har jemnt arbete hela året om, hvilket sällan tör vara händelsen och aldraminst kan inträffa med tinmermän. Men å andra sidan torde byggmästare och flertalet af snickare hafva mycket svårt att betala annat än låg dagspenning, då konjunkturerna äro så ovanligt eländiga som nu. Men under det man sväfvar i någon ovisshet om huru med det ena och andra härutinnan förhåller sig, är det en sak som man med absolut visshet kan säga, och det är att inga arbetare, lika litet som arbetsgitvare, ega hvarken juridisk, moralisk eller statsekonomisk rätt att tvinga andra arbetare till inställande af arbeten, å hvilka de uppgjort skriftliga eller muntliga ackord, för att deitaga i den allmänna rörelsen. Mureriarbetarne hafva tagit sig en sådan rätt, som intet annat är än högsta orätt. De eller deras handtlangare haiva burit bort en arbetare från hans betingade arbete. De hafva sedermera, konstituerande sig till en stat i staten, kallat samme arbetare iuför sig, liksom vore de en af medeltidens utom den verldsliga lagen stående inqvisitionsdomstolar, de hafva gifvit honom ?ormlig legd, liksom fordom feodalbaronerna; och när han infunnit sig — fruktande att eljest blifva utsatt för värre afventyr än domstol någonsin kan utsätta för uteblifvande — hafva de ålagt honom att gå ifrån det arbete, der han redligt förtjenade bergning åt sig och sin familj och der han egde hopp att erhålla denna bergning äfven framgent både sommar och vinter. Mureriarbetarne hafva vid dessa åtgöranden, gubevars, icke sagt: ,,vi piska er sönder och samman, om ni bryter mot vårt förbud att arbeta der och der!; men hvad annat än fruktan för sådan behandling förmådde väl den dömde att foga sig efter utslaget? Det är säkerligen endast derför att förfarandet blifvit lätt öfverhalkadt i tidningarnes knapphandiga referater, som detsamma undgått det allmänna och skarpa ogillande, som skulle ha följt på en sådan tillämpning af lynch-lagen, om den blifvit straxt tramhållen i dess rätta dager. Det har lyckligtvis icke försports, oss veterligen, att timmermännen och snickeriarbetarne hittills följt mureriarbetarnes dåliga exempel i detta fall eller hafva i sinnet att göra det. Men hvad som en gång sått ostraffadt passera kan lätteligen falla andra in att efterapa — det har man mångfaldiga gånger sett i England — och vi hafva derför ansett det icke vara ur vägen att varna från all tanke på att fortgå på en så laglös bana. De, som nu inställt sina arbeten skulle derigenom reta hela samhället emot sig, och få tusenfaldigt flera motståndare än byggherrarne och snickaremästarne.