imiii — Jag tror vi gjorde bäst i att resa hem, sade jag. — Det skall snart börja snöa. och nästan som jag sade detta, kommo de första snöflingorna långsamt nedsväfvande. Marguerite bönföll likväl att vi skulle gå vidare. Innan vi hunnit halfvägs öfver bron, tilltog snöandet emellertid i hög grad, och då vi lemnat våra paraplyer i vagnen, voro vi snart alldeles hvita deraf och tvungna att springa för att söka tak öfver hufvudet. Olyckligtvis var hela kajen garnerad med magasiner, och der fanns intet ställe i närheten, dit vi kunde taga vår tillflykt. Förblindade, andtrutna, öfverhöljda af snö och tvekande hvilken väg vi skulle taga, funno vi oss plötsligt bägnade under en paraply, och en behandskad hand, som höll densamma, stack fram mellan oss. — Olyckliga vandrare! hvarthän? utropade mr Ilamels sörtroliga röst. Marguerite uppgaf ett rop af förtjusning. — 0, Alexis, sade hon, — jag är så glad att det är du! Vi voro på väg till onkel Alexanders kontor, men — — Men nu gå ni i stället hem med mig, inföll mr Hamel, utan omsvep förande oss i en motsatt riktning. — Monsieur Alexanders kontor är för långt borta och allt för otrefligt på en sådan dag som denna. Deremot är min boning helt nära, och jag lemnade en förträfflig brasa för icke fem minuter sedan. — Om — om mademoiselle icke har någonting deremot, tvekade Marguerite. — Mademoiselle har visst ingenting der:mot, skrattade mr Hamel, utan att gifva