Mr Hamel drog ett djupt andetag och fästade sina ögon på hennes, liksom han ville intränga till djupet af hennes tankar. Han insåg mycket väl, att dessa sista ord voro en substitution, och han öfverlade ett ögonblick, huruvida han skulle tvinga henne till en direkt förklaring, eller antaga den hon redan gifvit. IIan beslöt sig för det sednare. — En ganska naturlig fråga, chårie, sade han lugnt. — Jag är fransman, och jag älskar Frankrike högre än något annat land på jorden. Jag har sett verlden, och jag är ledsen dervid. Jag fick lust för stillhet, och här har jag funnit den. Lyckligtvis har jag också funnit dig, och nvad kan jag nu mer begära? — Och du är nöjd? — Fullkomligt. — Men är det icke förunderligt, sade Marguerite, hopknäppande händerna öfver ina knän och sittande på golfvet midt bland alla sakerna, — är det icke förmderligt att en skicklig, vältalig, talangull man sådan som du . .. Mr Hamel lade hastigt sin hand öfver nennes läppar. — Jag kan icke tillåta dig smickra nig på detta öfverdrifna sätt, afbröt han krattande. — Har du lust att skämma ort mig? — Nej — nej — jag menar hvarje rd deraf, och du vet att du är snillrik, Uexis, så var så god och låt mig sluta wad jag tänkte säga. — Syta i frid, petite! (Forts.)