så rik, ty jag önskar så mycket att få höra det, och jag vet så litet. Mr Hamel skrattade, men såg icke de sto mindre besvärad ut. — Bah! sade han. — Det skulle fylle flera böcker och gå åt ett helt år att berätta. Vänta tills du är min lilla hustru, då få vi tillräcklig tid dertill. — Vill du då säga mig allt? Verkligen allt? sade hon begärligt. — Ja — ja, naturligtvis. Hvarföre frågar du så? Hvarföre tviflar du? — Emedan — emedan, stammade hon, — jag har hört, att männer aldrig anförtro sina hustrur deras hjertans hemligheter. — Men om de ej hafva några hemligheter att anförtro? Hvad då, fröken Frågvis? — Marguerite skakade på hufvudet och suckade. Den otäliga munterheten i mr Hamels undflykt tillfredsställde henne ej. — Jag är säker om att du har hemligheter, sade hon, — och beviset är att jag icke ens vet... Hon hejdade sig och insåg troligtvis att hon vågat sig ut på farlig mark. Hvad mr Hamel beträffar, svällde ådrorna på hans panna och han studsade, som om han trampat på en huggorm. — Hvad är det som du icke ens vet, Marguerite? frågade han strängt. Hon skittade färg, tvekade och visste icke hvad hon skulle svara. — Jag — jag tycker, sade hon förvirradt, — det vill säga, det förvånar mig — då du har rest så mycket och — och sett så mycket — hur du kan trifvas i en sådan småstad som Chålons — och — och hvarföre du någonsin kom hit,