— Lika säkert som att jag och allt hvad jag eger tillhör dig. Marguerite skrattade af fröjd — ett af hennes gamla, klingande skratt, som varit så sällsynta den sednare tiden. — Hör på honom, mademoiselle! utropade hon. — Hör på honom! Allt hvad här flons är min tillhörighet! Jag kan taga hvad jag vill — göra axad helst jag vill — slå sönder, sälja, gifva bort och tillegna mig hvad jag behagar. O, hvilken förtjusande makt! — Begagna den då, sade mr Hamel, med en djup bugning, — och befall, o, drottning! öfver den ödmjukaste af dina slafvar! Men hon hoppade i stället bort till schatullet och började ransaka hvarje låda deri. Besynnerliga små bilder af porslin och silfver, pipor med sniderier, medaljer och österländska småsaker af alla slag voro här samlade. — Jag förde dem med mig från Österlandet, sade mr Hamel liknöjdt. — Du får taga hvad du tycker om ur samlingen. De äro mig till ingea nytta. — Från Österlandet! upprepade Marguerite, med en förvånande blick upp i hans ansigte. — Du har aldrig talat om för mig att du varit der, förrän nu. A Jag bar varit på de flesta ställen du skulle kunna nämna, petite, svarade han gladt, — från Paris till Palmyra. — O, berätta mig om dina resor! utropade Marguerite lifligt, glömmande allting annat för önskan att få veta mera om hans lif. — Berätta mig hvart du reste, och hvarföre du reste, och hur du blifvit