är dyrbarare än alla , vackra saker i verlden, och jag är lyckligare än om jag egde Aladdins lampa. Hvarvid Marguerite ryckte undan sin hand och rodnade af sällhet. — Då jag nu är här, skall jag också se på allting! utropade hon, vändande sig till ett bord, på hvilket stod ett skrin af sköldpadd och silfver. — Hvad kan det vara i denna lilla vackra låda? — Du må öppna den, om du behagar, sade mr Hamel; — men jag kan slå vad om tusen francs, att du aldrig skall gissa hvad den innehåller. Marguerite stannade med handen på knäppet. — Det ser ut som ett juvelskrin, sade hon. — Eller ett kortfodral? — Återigen orätt. — Då är det till essencer? Mr Hamel smålog och låtsade tveka. — Ja, sade han, — jag kan icke neka, alt de föremål, det innesluter, äro af välluktande natur; men ... Marguerite förlorade tålamodet och lyfte på locket. — Cigarrer! utropade hon i en ton af elslagen förväntan. — Ingenting annat än cigarrer! Hvilken skam att förvara dem ett sådant förtjusande skrin! — Nå, då skall jag egna det till ett vättre ändamål, sade mr Hamel, i det lan kastade cigarrerna i en tom vas. — xörvandla det till ett juveleller essencekrin, hvilket du behagar, ty det är ditt. — Mitt! upprepade Marguerite, — me ar du det?